Enligt våra tidningar söker sig unga ålänningar till frivillig militärtjänst och äldre lär sig vapenhantering på försvarsmaktens kurser. Hur ska det tolkas? Är det tron på demilitariseringen som sviktar?
Vi lever i kristider. Också ålänningar känner sig maktlösa och frustrerade och frågar: Vad kan jag göra? Försvarsmakten har ett svar: lär dig hantera vapen! Mitt förslag är att vi erbjuder våra ungdomar ett vapenfritt alternativ, en åländsk värnplikt. Det skulle ha varit i samklang med demilitariseringens anda att ålänningarna skulle ha befriats från vapentjänst.
– Till tänderna beväpnade öbor på demilitariserade holmar ... vad liknar det!
Men ålänningars eventuella vapenfrihet var det ingen som tänkte på efter Krimkriget. Under den ryska tiden var alla finländare befriade från tvånget att bära vapen.
Åländsk militärtjänst, när den blev aktuell i det självständiga Finland ,föll på svårigheten att kombinera grundlagens garanti för det svenska språket och arméns lika odiskutabla kommandospråk, finska. Det fanns ett alternativ, tjänstgöring vid lots- och fyrväsendet, men det implementerades aldrig.
Men åländska skattebetalare betalar för Finlands försvar. Vi är alltså med och betalar för en värnplikt som vi inte har. Vad vi kallar den, om vi får den, är inte oviktigt: medborgarplikt, medborgarskola, samhällstjänst, civiltjänst, civilplikt, värnplikt. Vårt samhälle blir allt mera sårbart: extrema väderförhållanden, stora olyckor, bränder, pandemier, it-systemens sårbarhet. Till och med demokratin är utsatt i dag. Ingenting av detta kan försvaras med vapen, men måste likväl försvaras.
Jag är inte den som ska fylla den åländska värnplikten med innehåll. När det görs är det viktigt att många får säga sin åsikt i en demokratisk process. Några förslag vill jag i alla fall göra:
• den ska ge alla ungdomar möjlighet att bidra till vårt samhälle,
• den ska vara obligatorisk i samma mån som den finska värnplikten och gälla kvinnor och män,
• den ska inte ha arten av straffkommendering, men ändå vara utmanande fysiskt och psykiskt,
• den värnpliktiga ska själv välja inom vilken del av samhället han eller hon vill utbildas och tjänstgöra,
• värnplikten ska ge kunskaper för livet och helst också nyttiga behörigheter,
• den ska förbereda den värnpliktiga mentalt för konfliktlösning på alla plan, det personliga, inom grupper, i samhället och internationellt – fredsfostran kunde det kallas.
Till den konventionella, obligatoriska värnpliktens positiva bieffekter brukar man räkna sammanförandet av unga människor ur samhällets alla lager. Den effekten stärks om den åländska värnplikten också erbjuds värnpliktiga på andra sidan Skiftet och av gemensam inkvartering under åtminstone någon tid av utbildningen.
Krig och flyktingar går hand i hand. Omhändertagandet av flyktingar med allt vad det innebär fysiskt och psykiskt kunde vara något åländska värnpliktiga förbereds för.
Den åländska värnplikten skulle naturligt vara anknuten till det maritima, möjligen kunna integreras i sjöbevakningen och sjöräddningen.
Jerker Örjans
