Senaste onsdag hade man en debatt i lagtinget, vilken enligt min mening inte borde höra dit. Syftet med lagtingsarbetet borde vara att stifta lagar, emellanåt något udda och emellanåt behövliga. Att försöka påverka vad folk väljer att äta, hör dock till den personliga sfären. Varje människa vill nog själv bestämma vad man äter och har säkert också kompetensen som krävs i dessa val. Man tycker att en viss mat smakar bra, en annan måste välja de billigare alternativen och det finns också många andra motiv: hälsa, solidaritet, att motverka klimatförändringen, värna om djurens välbefinnande, stöda lokalproduktionen och många olika andra motiv.
De nya kostråden har väckt mycket uppmärksamhet. Det måtte bero på det att en stor ändring mot det traditionella presenteras. Framför allt ska köttkonsumtionen radikalt minskas. Detta motiveras genom diger och noggrann vetenskaplig faktadokumentation. Men fortfarande, valet gör du själv.
Många myter och feltolkningar existerar. Sunt förnuft till exempel kanske säger att långa transporter av livsmedel gör maten mycket dyrare. Dagens effektiva sjötransporter med jättefartyg och containersystem betyder dock kostnader i klass av några promille. Matens påverkan på klimatet och beredskapen väcker de häftigaste debatterna.
Vi är stolta om vår djurskyddslagstiftning. Våra politiker här på Åland har fortfarande inte kommit till skott. Vi har den gamla lagen kvar, den nya får vänta och vänta. Och hur fungerar det med lagstiftningen här? Under min aktiva yrkestid fanns det kvar på landsbygden en fin känsla av samhörighet. Om någon av någon orsak började avvika, till exempel djuren blev misskötta, kom bygemenskapen, grannar och vänner, och hjälpte och såg till att man började sköta sig igen som man bör. Håller detta månne på att försvinna? Alltför ofta får man läsa i våra tidningar om sorgliga djurskyddsärenden. Det känns inte bra!
Klimatfrågan och också naturens välmående är mångfacetterad. Betesdjur hos oss på Åland bidrar starkt till naturens mångfald. Effektiviserad och ofta ensidig odling är inte det bästa för odlingsmarkens kvalitet i längden. Näringen själv har också mer och mer börjat påverkas av klimatförändringen; långa perioder av torka, mera stormar, störtregn och översvämningar. Hur långt har vårt jordbruk kommit att delta med att motverka klimatförändringen? Är drivmedlen som används i jordbruksmaskinparkerna fortfarande dominerande av fossila bränslen? Är energin, bland annat i torken, belysningen och annat fossilfritt? Och här kommer vi också till beredskapsfrågan! Hur klarar vi oss under kristiderna, då bränsleimporten tryter, konstgödsel leveransen slutar?
Rauli Lehtinen (HI)
Pensionerad veterinär och livsmedelshygieniker
