De senaste veckorna har varit påfrestande för de flesta européer. Europas svagheter är väl kända: Svag tillväxt, hög skuldsättning, fragmentering, små militärer och en historia av att ofta hantera utmaningar för långsamt och för svagt.
Det är ändå helt fel att underskatta Europa. Europas ekonomi är mer än tio gånger större än Rysslands. Det finns toppkunnande och en stark industriell bas som snabbt kan aktiveras. Det betyder inte att man över en natt får exempelvis större produktion av försvarsmaterial än Ryssland, men saker behöver inte heller ske över en natt. Även om det är bråttom att agera finns tid och kapacitet att göra det om, och det är ett viktigt om, den politiska viljan och handlingskraften finns.
Rysslands fullskaliga och illegala militära invasion av Ukraina, med väldokumenterade krigsbrott från exempelvis Bucha, har inte varit tillräckligt för att väcka hela Europa. På flera håll har man fortfarande trott att man levt i en mardröm och då man vaknar upp kommer allt gå tillbaka till som det var innan kriget. Därför har Europa som helhet, medan man länsat vapen och ammunitionslager till hjälp för Ukraina, varit mycket långsamma med att genomföra förändringar som byggt ut sin egen produktion av försvarsmaterial. Det skulle inte varit lika allvarligt om Europa haft lika stora lager som amerikanerna, men Europa har förlitat sig på USA och har i huvudsak fortsatt att göra det under krigets tre år trots alla offentliga varningssignaler.
Efter kalla kriget ställde nästan hela Europa om från ett totalförsvar till någon form av insatsförsvar med fokus på snabba insatser långt bort än uthållig förmåga nära de egna gränserna. Holland sålde sina sista 100 egna stridsvagnar till Finland för bara tio år sedan. Finland fick dem till ett vrakpris, eftersom nästan alla utom Finland levde i en värld där man trodde att ett sådant vapen aldrig skulle användas i Europa igen.
Man har inte bara rustat ner materiellt utan i exempelvis Storbritannien är ordinarie antal soldater i armén nu det lägsta sen inledningen av kriget med Napoleon.
Det här är ändå historia och vad som har betydelse är ju vad som görs nu och trots att många europeiska länder är högt skuldsatta finns finansiell kapacitet om man vill göra gemensamma insatser som snabbt kunde få kraftig effekt på gemensam förstärkt säkerhet. För Finland är detta en nödvändighet och därför har Finland också begärt om ett extra EU-toppmöte för dessa frågor. Starka målsättningen är, och måste vara, att hela EU ska få en gemensam bild och komma överens om robusta konkreta åtgärder, vilket i kombination med mer stöd till Ukraina också skulle maximera Europas möjlighet att påverka förhandlingar om både Ukraina och Europas framtid.
Om man inte kan komma överens i EU som helhet finns alternativet att i stället gå inför en så kallad koalition av villiga eftersom Finland, Norden och Baltikum inte kommer kunna leva med ett resultat där man inte gör tillräckligt. Norden och Baltikum är tillsammans den största europeiska stödgivaren av militär hjälp till Ukraina trots att man bara har en dryg tredjedel av Tysklands befolkning eller halva Frankrikes. Detta kan ändra med en ny tysk regering vilket också kommer ge bättre förutsättningar att hitta tillräckligt starka lösningar för Europa som helhet.
Mats Löfström
