Härförleden fanns i denna tidning en insändare av Jerker Örjans med rubriken Vad får vi fråga? Vad får vi säga? I insändaren fanns en passus som jag inte kan lämna okommenterad och den lyder: ”Det finns gott om information om den ryskspråkiga minoritetens situation i Ukraina före det olagliga, storskaliga anfallet för tre år sedan. På plats i Ukraina hade jag själv möjlighet att tala med representanter för den ryskspråkiga minoriteten 2013, innan annekteringen av Krim. Man talade bland annat om språklig diskriminering på universitetsnivå och att tillgången till nyhetsmedier på minoritetsspråk med lagstiftning reducerats drastiskt”.
Som gift med en ukrainska som har otaliga vänner i Ukraina, varav många lever i exil i dag och där många har varit bosatta på Krim kan det konstateras att detta är inte med sanningen överensstämmande! Visserligen gjordes en grundlagsändring år 1996 där ukrainskan fick status som landets officiella första språk och de övriga språken är minoritetsspråk. Men den dagliga verkligheten är att ryssarna är i majoritet på Krim, ja en fullständig sådan, och där ukrainarna och landets urinvånare är i minoritet. I hela Ukraina talade man ryska och ryska språket var dominerande i alla samhällets olika funktioner. Man talade ryska i alla skolor och på alla universitet. Min hustru talade ryska dagligen ända fram till 2014 och fram mot Maidanupproret. Det gjorde även hennes son i sin universitetsutbildning men det fanns ett par veckotimmar med ukrainska i läroplanen.
Landets president talade ryska ända fram till 2019 då han blev folkvald. Förståeligt är att en del ryssar inte gillade att de tvingades lära sig lite ukrainska samt att i televisionsprogrammen dubbades texten till ukrainska. För övrigt dominerade det ryska språket i all massmedia.
Johan G. Granlund
Godby
