I ett initierat inlägg på sociala medier senaste helg analyserar Alyssa Bittner-Gibbs dagens mediesituation ur ett globalt och lokalt perspektiv. Inlägget väckte stor uppmärksamhet och delades ett drygt 30-tal gånger. En ytterst liten bråkdel av dessa delningar var av politiker.
Själv uppskattade jag, som så många andra från vitt skilda sektorer i samhället, den analytiska texten speciellt i ljuset av Bittner-Gibbs amerikanska bakgrund. Hon skriver om ett debattklimat präglat av cynism och förlöjliganden, att vissa alltid klagar, antar det värsta om allt och alla, ofta bakom en skärm och att den livsnödvändiga tilliten för demokratin undergrävs. Hon skriver om medias roll att granska men inte misstänkliggöra.
Yttrandefriheten och därmed pressfriheten är grundlagsskyddad. Medierna har rätt att fritt rapportera och uttrycka sig utan politisk inblandning eller censur. Det har överhuvudtaget inte någon ifrågasatt. Mediekritik är också en legitim del av samhällsdebatten, och påverkar inte pressfriheten. Det handlar om att granska och bedöma innehåll, metoder och påverkan, identifiera partiskhet och brister i rapporteringen. Media räknas som den tredje statsmakten av en orsak. Det verkar tyvärr finnas en oförmåga och en stor känslighet för all form av kritik. Jag menar att också media har ett ansvar i det polariserade debattklimatet.
Några kommentarer kring Olena Zelenskas besök och donationen.
Ett enigt lagting uppmanande landskapsregeringen att revidera och tydliggöra lagstiftningen kring donationer och Paf-medlen, vilket för övrigt även står i regeringsprogrammet.
Säkerhetsarrangemangen kring besöket var rigorösa och hotbilden har ökat sedan den nya administrationen tillträdde i USA. Det var varken ett statsbesök eller ett besök av en politiker. Alla oövertänkta svar vänds direkt mot Ukraina. Därför ville besökarna ha frågeställningarna på förhand. Alla frågor som skickades in på förväg blev besvarade. Den åländska donationen var heller inte villkorad med ett besök. Det var en överenskommelse mellan parterna. Det faller på sin egen orimlighet att Åland skulle ställa sådana krav på ett krigförande land och att ett dylikt krav skulle accepteras. Ukraina har ju inte bara visat mod utan även integritet i den fruktansvärda situation de befinner sig i. I en annan del av de sociala medierna, på lagtingsledamot/gruppledare Stellan Egelands omodererade FB-sida florerar konspirationsteorierna och anklagelserna mot Ukraina på grund av donationen. Ukraina beskylls för nynazism, droghandel, trafficking och handel med barn. Var är bevakningen och ifrågasättandet där? Ålandstidningen skriver på ledarplats att vi i landskapsregeringen kräver ett narrativ som passar den egna politiken. Det är ett påstående som saknar bäring. Jag menar att alla offentliga diskussioner behöver utgå från att ingen är ofelbar, inte ens journalister, och att vi alla som deltar i debatten är med och bygger både misstro och tillit. Vi kan inte tro att vi är förskonade från en destruktiv samhällsutveckling eller att demokratin på Åland är för evigt given.
Katrin Sjögren (Lib)
Sandra Widing, redaktionschef, svarar Katrin Sjögren och Annika Orre:
Ålandstidningen delar Katrin Sjögrens åsikt om att det rådande debattklimatet präglas av ”cynism och förlöjliganden, att vissa alltid klagar, antar det värsta om allt och alla, ofta bakom en skärm och att den livsnödvändiga tilliten för demokratin undergrävs … medias roll (är) att granska men inte misstänkliggöra.”
Men att som journalist ifrågasätta är inte detsamma som att misstänkliggöra eller vilja ont; vår roll är att lyfta fakta och bringa klarhet där frågetecken finns.
Sticker man ut näsan ska man tåla kritik, det kommer med uppdraget både för journalister och politiker. Ålandstidningen opponerar sig inte mot att det finns olika åsikter om enskilda publiceringar eller tidningens journalistiska arbete. Däremot vänder vi oss mot det sätt på vilket vissa makthavare i landskapsregering och lagting genom sitt agerande bidragit till polariseringen genom att sprida direkt felaktiga påståenden på sociala medier. Kan man tolka det på annat sätt än att man försöker påverka vårt arbete? Detta gynnar varken sakfrågan eller den offentliga debatten som helhet. Nya Ålands tidigare medarbetare Annika Orre ifrågasätter varför Ålandstidningen inte är med i Opinionsnämnden för massmedier. Som tidningen tidigare redogjort för bedömer tidningen att de för nämnden uppsatta förutsättningarna för medlemskap uppvisar brister i svenska språket, och att ett medlemskap därför inte är aktuellt. Att följa journalistreglerna är för oss likväl en självklarhet. Publiceringen av fastighetsaffärerna är i allra högsta grad relevant med tanke på de åländska särrättigheterna, jordförvärvsrätten och näringsrätten.
