Knappast har någon undgått den debatt som följt efter Olena Zelenskas blixtbesök på Åland förra veckan och Ålandstidningens val av bevakningsvinkel som väckt massiv kritik.
Den 25 mars var det så dags för ledarskribenten Sandra Widing att mana kritikerna till rättning i ledet. Redan rubriken var talande nog: ”Hur är det ställt med pressfriheten, politiker?”
Lantrådet Katrin Sjögren (Lib) får på pälsen för att hon uppmanat kritiker att skriva insändare och infrastrukturminister Camilla Gunell (S) kritiseras för att, som flera lagtingsledamöter, ha delat en ”väldigt kritisk text” mot tidningen Ålands bevakning på sociala medier. Ledarskribentens slutsats är att ”våra folkvalda eldar på brasan och utkräver ett narrativ som passar den egna politiken. Det är oerhört magstarkt”. Kritiken verkar ha tagit hårt och tonen i ledaren är den sårades. Men att politikerna genom sitt agerande skulle hota pressfriheten (något som ledarrubriken antyder) stämmer förstås inte.
Har politikerna förbjudit redaktionen att publicera det som har publicerats om presidentfrubesöket? Har de riktat hot eller andra påtryckningar mot journalisterna? Har de initierat lagstiftning om censur?
Nej, naturligtvis inte. Redaktionen är fri att publicera – men det betyder inte att politiker och andra inte på olika sätt får ifrågasätta och kritisera det som publiceras. En fri och livlig debatt är ju själva grunden för pressfriheten. Att kräva att politiker ska vara tysta när en tidning talar är en märklig utgångspunkt i ett resonemang om pressfrihet.
Lite lustigt är det att ledarskribenten i ledaren hänvisar till journalistreglerna som enligt texten utgör grunden för redaktionens arbete. Sanningen är att Ålandstidningen inte finns med bland de över 200 tidningar inom Finlands gränser som förbundit sig till att följa journalistreglerna och därmed låta sitt innehåll granskas av branschens eget självrättelseorgan Opinionsnämnden för massmedier. Det betyder att Ålandstidningens läsare inte kan anmäla upplevda brott mot journalistreglerna till opinionsnämnden och att de därför är i underläge jämfört med till exempel Nya Ålands läsare. Kan man då inte följa journalistreglerna utan att ingå i kontrollfunktionen? Det kan man förstås hävda, men i så fall är det upp till redaktionen att egenmäktigt bestämma huruvida övertramp skett eller inte – ett förfarande som självklart inte framstår som trovärdigt för den som anser sig felbehandlad.
Redan 2021 fällde opinionsnämnden tidningen Östnylands publicering av traktens fastighetsaffärer inklusive köparnas och säljarnas namn, fastigheternas adresser och pris. Publiceringen ansågs bryta mot journalistreglernas paragraf om skydd av privatlivet trots att uppgifterna är offentliga. Ålandstidningen fortsätter publicera motsvarande material eftersom man i det här fallet uppenbarligen inte anser sig bunden av nämndens beslut.
Att tidningen nu med hög svansföring plockar fram journalistreglerna när det passar det ”egna narrativet”, samtidigt som man ger sig själv möjligheten att strunta i dem, det är inte bara magstarkt utan också ett utslag av dubbelmoral.
Annika Orre
Sandra Widing, redaktionschef, svarar Katrin Sjögren och Annika Orre:
Ålandstidningen delar Katrin Sjögrens åsikt om att det rådande debattklimatet präglas av ”cynism och förlöjliganden, att vissa alltid klagar, antar det värsta om allt och alla, ofta bakom en skärm och att den livsnödvändiga tilliten för demokratin undergrävs … medias roll (är) att granska men inte misstänkliggöra.”
Men att som journalist ifrågasätta är inte detsamma som att misstänkliggöra eller vilja ont; vår roll är att lyfta fakta och bringa klarhet där frågetecken finns.
Sticker man ut näsan ska man tåla kritik, det kommer med uppdraget både för journalister och politiker. Ålandstidningen opponerar sig inte mot att det finns olika åsikter om enskilda publiceringar eller tidningens journalistiska arbete. Däremot vänder vi oss mot det sätt på vilket vissa makthavare i landskapsregering och lagting genom sitt agerande bidragit till polariseringen genom att sprida direkt felaktiga påståenden på sociala medier. Kan man tolka det på annat sätt än att man försöker påverka vårt arbete? Detta gynnar varken sakfrågan eller den offentliga debatten som helhet. Nya Ålands tidigare medarbetare Annika Orre ifrågasätter varför Ålandstidningen inte är med i Opinionsnämnden för massmedier. Som tidningen tidigare redogjort för bedömer tidningen att de för nämnden uppsatta förutsättningarna för medlemskap uppvisar brister i svenska språket, och att ett medlemskap därför inte är aktuellt. Att följa journalistreglerna är för oss likväl en självklarhet. Publiceringen av fastighetsaffärerna är i allra högsta grad relevant med tanke på de åländska särrättigheterna, jordförvärvsrätten och näringsrätten.
