Jag satt på Kapellskärsbussen, salig i åminnelse, på väg mot Stockholm en tidig kväll för 15 år sedan. Paret på sitsarna framför mig, var rätt slitet. Av deras samtal, eller snarare hans eviga tjatande att döma, hade de träffats på Helsingforsbåten något dygn tidigare. De hade fattat tycke för varandra och haft det trevligt i baren.
Av okänd anledning hamnade de i Mariehamn och hade fått vänta på Rosella för att komma tillbaks till Stockholm. Trötta och något mindre euforiska. Hennes entusiasm hade dessutom falnat betydligt mer än hans vid det här laget. Det var tydligt.
– Jamen, Marita, försökte han flera gånger. Vi kan åka hem till mig i Hägersten sen, Marita. Jag har räkor och vin ...
Då han upplevde hennes respons som väl lam, för att inte säga obefintlig, upprepade han för säkerhets skull erbjudandet.
– Alltså räkor och vin, Marita. Hemma hos mig i Hägersten.
Men det var tydligt att hon inte ville till Hägersten utan skulle ta bussen hem till Västerås. Bara hon kunde hitta den.
– Men Marita, Marita, Marita... argumenterade han energiskt och innehållslöst vidare.
Så rullade det ensidiga samtalet på som en repig lp-skiva tills hon i höjd med Naturhistoriska riksmuseet slutligen fick nog och röt:
– JAG HETER INTE MARITA!
Denna upplysning fick faktiskt tyst på mannen en liten stund. Tills han elegant fann sig.
– Äh, vad fan, jaha. Vad heter du då? Men du ska inte med hem på lite räkor och vin ändå? Till Hägersten?
Sedan var vi framme i Stockholm och paret försvann ned mot tunnelbanan.
Här kunde historien varit slut om jag inte flera timmar senare passerat Medborgarplatsen. Plötsligt hör jag en bekant röst eka över torget:
– Marita! Men kom då Marita ...
De kanske är lyckligt gifta i dag. Vad vet jag?
