Var tredje år får vi gå på hälsoundersökning via jobbet. Förra gången visade det sig att jag hade järnbrist. Inte bara lite låg i värdet, utan så pass låg att min kropp tydligen gått runt och försökt driva ett helt kvinnoliv – med barn, jobb, logistikkaos, känslostormar och cykelhjälmar som ska med till skolan – på ungefär samma energinivå som ett par urtvättade mjukisbyxor.

Men tydligen var det inte normalt. Järnet var i botten. Min hälsovårdare såg allvarlig ut och sade att ”intravenöst järn kan bli aktuellt”. Jag nickade och gick hem och åt upp barnens spenat.

Jag tog tag i mitt liv. Började knapra järntabletter, och tog även något för att hålla blödningarna på en mer rimlig nivå (alltså, något som inte kräver krisberedskap). Och inte nog med det, jag började googla järnrika livsmedel. Plötsligt övervägde jag att torka egna nässlor. Nässlor! Jag som knappt orkar vika tvätten. Och blutsaften – den åkte ner den också.

Och vet ni? Det hjälpte. Vid årets hälsokontroll var järnvärdet nästan normalt. NÄSTAN NORMALT! Jag var så stolt att jag hade lust att tatuera mitt ferritinvärde på armen. Jag ville ställa mig upp i lunchrummet och hålla ett brandtal. Typ: ”Mina systrar, era trötta ögon och eviga suckar kan bero på en brist!”.

Jag har mer energi nu. Jag orkar träna, laga mat, läsa läxor, till och med svara på sms. Jag skrattar oftare. Gråter också, absolut. Men det är skillnad nu: jag gråter inte för att livet rasar, utan för att jag är en känslig person med fungerande tårkanaler. Och när jag gråtit klart, reser jag mig upp och gör kaffe.

Så det här är min uppmaning till dig, kära kvinna med ständig trötthet och tusen bollar i luften: Kolla järnet. Ta hand om dig. Drick blutsaft ur ett vinglas om du vill, lev ut järnromantiken. Om du någon gång står i hälsohyllan och tvekar över nässelpulver – tänk på vad lite järn faktiskt kan göra. Det kanske inte räddar världen. Men det kan rädda dig från att gå runt som en urtvättad mjukisbyxa.