I Facebook föll mina ögon på att det fanns två persikoträd till salu. Genast drogs mina fingrar dit och jag skriver köper. Tanken på att kunna plocka egna persikor om några år gör hela mig varm. Vad gott det ska bli.

Nu väntar trädet på att bli planterat. Funderingarna är många. Kriterierna är att det ska få stå i söderläge, gärna lite i lä och att hundarna inte kommer åt det i första taget. Man måste säkra trädet med allt man kan hitta på. Nät, taggtråd och jag vet inte vad.

Nu har vi kommit fram till platsen. Nu gäller det att gräva. Kanske man kan hyra in Freddys gräv för att göra gropen djup och bred. Bara han nu inte får för sig att det är hans grop och inget annat ska vara i den förutom han. Men sätter jag nät runt ska han förhoppningsvis förstå för han är inte direkt en som demolerar saker. Skulle jag satt det på ett ställe där Harry vistas skulle det förmodligen vara demolerat på en dag eller två.

Snart är det bara att vänta och vänta för att se om det ger någon frukt. Den första ska jag i så fall äta med andakt. Tänk, egna persikor, det är inte något som slår hål i sidan direkt. Jag kan se allt framför mig. Hur jag ligger i solstolen vid persikoträdet, tittar upp och ser de fina persikorna mogna efter hand. Kanske jag samtidigt skulle plantera ett körsbärsträd så jag kan sitta mitt emellan och plocka det som jag för stunden är sugen på. Det vore grejer det. Nu är det bara att drömma vidare och se till att trädet kommer i jorden. Resten litar jag på att moder natur tar hand om.