Hmm. Ska jag använda det här utrymmet för att skriva om det nya larmet om mikroplaster i tuggummi eller ska jag redogöra för innehållet i en artikel om förvunna husdjur?

Det blir djuren! Om inte annat så för att många funderar på vad de ”ska bli” så här års. Ansökningarna till högskolor och universitet ska snart vara inlämnade och det är bara att gratulera alla som har en tydlig dröm och en färdig plan för livet. Många andra har inte en aning om vad de skulle vilja jobba med. Jag lider med er, för jag hörde själv till den gruppen och gör det på sätt och vis än i dag.

Men kom ihåg: även om man väljer ”fel” utbildning går det att styra in på något annat längre fram; något som man inte tänkte på eller kände till den våren när man var ung och skulle söka en utbildning. Det finns massor med jobb som man inte ens hört talas om och nya tillkommer hela tiden.

Man kan till och med hitta på sina egna yrken, och häromdagen läste jag alltså i New York Times om hundpolisen Kat. Hennes blodhund A.J. var tränad i att leta efter försvunna människor. Men så en dag försvann A.J., och vem skulle då hitta honom? Det fanns inga experter som letade efter försvunna djur. Trots att människan tränat hundar att hitta allt från bomber till termiter verkade ingen ha tränat dem till att hitta husdjur.

Kat frågade ändå en vän som också hade en spårhund om de kunde försöka hitta A.J. Inom 20 minuter vad han funnen och Kat insåg att hon stod vid ett vägskäl. Hon sadlade om och blev husdjursdetektiv. Nu utbildar hon andra till att bli det.

Det är förstås inte alls så att jag rekommenderar åländska ungdomar att leta efter försvunna katter som sitt yrke. I alla fall inte om de tänker bo på Åland. Poängen är snarare att livet är rätt långt. Och nya vägar går att hitta om man en dag får lust att göra något annat än det man först chansade på att man ville.