Att Birdlife Finland och Ålands fågelskyddsförening skulle besvära sig mot landskapsregeringens beslut att bevilja skyddsjakt på sex örnar på Lågskär kommer knappast som någon överraskning. Genom åren har i alla fall Birdlife Finland gjort sig kända för en näst intill puritansk hållning i dessa frågor där man agerar helt utifrån sin syn att se på saken, men där man inte tar hänsyn till helheter. Detta samtidigt som den stora merparten av oss som vistas på eller nära havet kan konstatera att något inte står rätt till och att vi snart bara har skarv, örn och vitkindade gäss kvar om inte fler insatser görs.
Antalet vitkindade gäss bara ökar och enligt Svenska Jägareförbundet har världsbeståndet ökat från cirka 30.000 individer på 1960-talet till cirka 870.000 individer på 2010-talet. Samtidigt visar nya siffror från Sveriges lantbruksuniversitet att antalet skarv har fördubblats i Sverige sedan förra inventeringen för elva år sedan.
På Åland har vi även, enligt landskapsregeringen, sett en kraftig minskning av ejderstammen samtidigt som örnstammen ökat i styrka.
Att allt detta påverkar vår natur är inte på något sätt underligt. Addera därtill att det rådande läget även påverkar det åländska fisket, turismen och i synnerhet fisketurismen så får vi en samlad bild som börjar bli utmanande.
Att vi hamnat här är givetvis inte de enskilda fågelarternas fel utan till mångt och mycket är det vi människor som ställt till denna obalans. Övergödning och överfisket av rovfisk har enligt forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet lett till att vi har en situation med ökat bestånd småfisk vilket skarven har anpassat sig till och gynnats av.
De vitkindade gässen har i sin tur, enligt Svenska Jägareförbundet, gynnats av ändrade jordbruksmetoder och minskad jakt och örnstammen har haft en gynnsam utveckling på grund av allt från naturvårdsinsatser till förbud mot skadliga kemikalier.
Det finns ingen quick fix på det vi nu ser utspela sig i den åländska skärgården. Insatser behöver göras på flera områden och en viktig insats förutom skyddsjakt är att fortsätta arbeta för en förbättrad vattenmiljö. Detta samtidigt som vi behöver hjälpa till att hålla naturen i balans genom att få ner antalet predatorer som hotar sjöfågelstammen. Framför allt måste vi jobba tillsammans och prova olika åtgärder. Därför blir det så fel när en utomstående organisation som Birdlife Finland gång efter annan försöker sätta käppar i hjulet för det åländska samhällets arbete för att åter få balans i systemet. Ett system som vi på Åland känner bra till och kan se helheten av snarare än enskilda fågelarters rätt till fri utbredning.
Så länge Åland har funnits har fågelliv och människor gått sida vid sida på våra öar. Vår påverkan på varandra har varit konstant – under hela vår historia. Därför är människans inblandning och roll betydande för att balans åter ska kunna uppstå. En uppmaning till våra beslutsfattare är därför att fortsätta lyssna mer på den nedärvda kunskapen som finns på våra öar än enskilda intresseorganisationers utspel när nästa steg ska tas. För den lokala kunskapen och omtanken om vår natur är byggd på en djuprotad medvetenhet om varandras betydelse för att få en fortsatt livskraftig natur och därmed förutsättningar för liv. Det är en kunskap och omtanke som inte kan ersättas med lobbyorganisationers utspel och försök till maktutövande.
Daniel Dahlén
