Om man skulle möta två troll med långa svansar i skogen som är rädda och gömmer sig, då blir man nog rädd själv. Eller hur? Om det kommer ett ännu större troll med ännu längre svans, ja då blir man förstås ännu mer skrämd. Men på scenen i Valborg där trollen fanns, skulle det visa sig att de två mindre trollen inte alls behövde vara rädda!

Ja det pågår minsann trollerispel på hög nivå i ungdomslokalen Valborg i Söderby, Lemland. Trollen på scenen rör sig ständigt, med korta steg, långa steg, hoppar, pratar eller sjunger. Skådepelarnas mimik är tydliga, med uppspärrade ögon, gapande munnar, sedan skrattar och fånar de sig. Som troll förväntas göra. Viveka Karlsson, som spelar det största och ledande trollet, har vi tidigare mött både i Saltviksrevyerna och i uppsättningar för Kappsäcksteatern. Erika Ståhlman är också känd från revyn i Saltvik. Även Sanna Boman har spelat för Kappsäckteatern tidigare.

Alla sjunger fint och akustiken i rummet är mycket bra. Visst överspel fanns vid början av akten, men det lugnade sedan ned sig. Det var ju premiär! Låtarna som framförs är skrivna av Magnus Uggla. Scenografin är sparsam men funktionell där skogen, som trollen gömmer sig i består av några plastjulgranar. Men det fungerar.

Trollen på scenen är härligt utstyrda med långa luggar ned mot ögonen, roliga mössor och långa svansar. Störst och mest lik sagans stora troll är Viveka Karlsson. Men alla troll och deras dräkter, skapade av Sandra Karlsson, ser verkligen ut som troll ska se ut!

Handlingen i pjäsen är främst riktad till yngre barn, från ungefär fem års ålder, men föräldrar eller andra vuxna som är tillsammans med dem, kan ändå roas. Vi följer trollen i deras jakt på mojänger och ser deras glädje över vad de hittar. Oftast sjunger de en låt om det. Och det största fyndet de hittar är Pärlan!

Texterna i sångerna, som är omskrivna av Julia Westerberg och Synnöve Westerberg, är stundtals riktigt fyndiga, lagom banala. Skådespelarna är fokuserade och sjunger fint till Guy Karlssons ackompanjemang på piano.

Orden ”girighet”, ”vänskap och samarbete” som sägs i pjäsen tillhör inte ett barns normala språk men utgör inte heller ett hinder för helheten. Barn kan konsten att ta till sig ord på många sätt.

Pjäsen får sin vackraste stund då vi möter unga Leonie Schindler i rollen som Solgnuttan (tror hon hette så). Där får vi också upplösningen på trollens drama i skogen. Så åk och se ”Den förtrollade pärlan”, om du har ett barn, eller barnbarn som du vet att gillar sagor och teater.

Eivor Lindström