”Andetag” börjar starkt i ett lågmält samtal mellan en dödssjuk man (Paul Olin) och hans terapeut (Johanna af Schultén). Ljuset är solnedgångsorange. Fonden utgörs av mintgröna veckade sjukhusdraperier av den typ som brukar dras mellan sjukhussängar. Den cancersjuke mannen är bortom behandling. Harklande berättar han om sin längtan efter att bli pappa, men hur han sedan misslyckades med att hålla kontakten med sin äldsta dotter. Det han ångrar mest när hans liv nu strax ska ta slut, är att han inte vågade visa sina känslor för de han älskade, förklarar han, och lämnas sedan därhän av denna drömlika och drabbande, men lite osammanhängande föreställning.

Regissör Arn-Henrik Blomqvist har skapat en mosaik av fem berättelser, skrivna av honom själv, Monika Fagerholm, Marcus Rosenlund, Dag Thelander och Frank Skog som är den som skrivit den inledande scenen. Det gemensamma temat är betydelsefulla livsval och vad vi människor ångrar på riktigt när vi ska dö.

Arn-Henrik Blomqvists berättelse handlar om den åldrade dementa kvinnan Aslög, som gestaltas ömsint och gripande av Wilhelm­ ­Grotenfelt. Afatisk letar hon oroligt efter sin sedan länge döda katt. När hon vådligt klättar upp på en stol och inte kan ta sig ned igen håller publiken andan. I en gåtfullt spännande teatermetafor kräks hon upp allt större röda bollar när minnesfragment bubblar upp och tillfälligt väcker hennes utsuddade språk till liv. Lite oklart varför börjar hennes vårdare plötsligt titulera henne doktor senare i föreställningen. Det känns som det saknas ett led i berättelsen om denna pensionerade läkare som nu själv blivit en vårdtagare.

Marcus Rosenlunds text handlar om företagsbyggaren Freddy (Paul Holländer­) som hemsöks på sin dödsbädd av vålnader från förr. Det är främst relationer han misskött, kanske mest allvarligt den till sin egen bror. Scenen badar i ett sjukt grönt ljus och musiken hetsar med en rusande hjärtslagsmonitor. Det är snyggt suggestivt och ångestladdat som i en skräckfilm, men även här hade man velat veta lite mer om de uppdykande minnesgestalterna med sina dramatiska men alltför antydda anklagelser.

Den tredje berättelsen, av Dag Thelander, skildrar relationen mellan vårdbiträdena, en amper mor (Johanna af Schultén) och hennes teaterdrömmande dotter (Mathilda Kruse), som fostrats att anpassa sina livsval efter vad som gör hennes mamma glad.Monika Fagerholm står för den sista berättelsen, som är den längsta och den som stilmässigt mest sticker ut i sin lekfullhet. Den bjuder på en återblick på en ensam lyckoföreläsares (Johanna af Schultén) liv. Hon och väninnan hanterar i tioårsåldern sin infantila dödsrädsla med lekar om drunkning. I ungdomen läser de Märta Tikkanen och drömmer om stormande kärleksrelationer. Tills en av dem gifter sig i ett slags vänligt men självutplånande äktenskap. Tonen är påklistrat uppsluppen och plötsligt har ensemblen byggt en båt av stolar och en säng och seglar ut på havet under en sång om drömmar och underströmmar som drar en med sig.

Leif Jordanssons känsliga och infallsrika ackompanjemang på elgitarr förstärker snyggt stämningarna. Arn-Henrik Blomqvist lyckas väl med scenbytena mellan de olika berättelserna som till stor del är interfolierade i varandra. Scenografin med dess hängande draperier i olika rumsdjup, och videoskärmar på den enda sidoväggen, tillåter snygga övergångar och effekter. Men som helhet spretar projektet. Jag hade velat ha mer fördjupning, för de fem berättelserna är alla i sig både spännande och intressanta. Men nu samverkar de inte och förstärker inte varandra utan framstår som fem separata spår, om än i välsittande teaterdräkter.

Det betyder inte att föreställningen inte är sevärd. Tvärtom. Skådespelarna är superba och de 90 minuterna går fort. ”Andetag” ges ännu i kväll tisdag, och på onsdag, innan den lämnar Åland på sin Nordenturné.