Som barn hade jag tre katter.
Den första hette Fridolf ”Frippe” Kurre Kullman. Frippe måste ha varit en angorablandning, han hade lång och fluffig päls och en svans som kunde ha gjort vilken räv som helst grön av avund.
En morgon följde han efter oss när vi gick till skolbussen och blev överkörd på Lemlandsvägen av en man som hade bråttom till flyget. Vi begravde Frippe inlindad i en blå handduk prydd med en sol och tomheten var stor därhemma.
Något år senare gjorde två svarta kattbröder entré i våra liv. Min systers katt hette Charlie och min Oliver. De här frassarna tog oss med storm, och när jag tänker tillbaka på min barndom och på tonåren finns de ofta med på ett hörn.
Charlie blev visserligen överkörd en gång, men räddades av en veterinär i Finland. Han levde resten av sitt liv med en stålskena i bakbenet, och blev hela 19 år gammal. Oliver fick också leva många år innan trafiken på Lemlandsvägen skördade ännu ett offer.
Så gick åren och jag fick själv barn. Dessa barn önskade sig varje jul en hund av tomten. De lånade hundböcker på biblioteket och snart började tanken slå rot även i mig. När det dessutom visade sig att kattgos resulterade i rinnande och kliande ögon hos en i familjen var saken klar. Beslutet stärktes när ett av barnen började prata om ödlor eller fiskar som alternativa husdjur.
Sickan är nu för mina barn vad Frippe, Oliver och Charlie var för mig och min syster. Sickan ger och får så mycket kärlek och jag, den inbitna kattmänniskan, är mycket nöjd över att numera titulera mig hundmatte.
Det finns otaliga studier om fördelarna med att ha husdjur. Men jag behöver inte läsa dem för att övertygas. Frippe, Oliver, Charlie och Sickan är alla bevis jag behöver.