En som var med när det begav sig var Ole Lundberg. 2010 berättade han om händelseförloppet i en artikel i Ålandstidningens bilaga Sjöliv. För att göra en lång och fascinerande historia kort, så kan hans berättelse sammanfattas så här: Sommaren 1997 råkade tankern Alandia Lynx ut för maskinhaveri i Medelhavet. Ole Lundberg flög då ner till Marseille för att, på Alandia Tanker Companys (ATC) förfrågan, ta befälet ombord.
När han kom fram var 16 tyska tekniker från firman Turbotechnik i Hamburg i full färd med att skruva huvudmaskinen Pielstick 12 PC4V i småbitar. Det rörde sig om en 12-cylindrig V-motor på 18.000 hästkrafter som gick under smeknamnet ”Lisbeth”.
Vid haveriet hade vevaxeln fått svåra skador, och en ny vevaxel anlände i början av augusti: ”Bytet av vevaxlar skulle ske genom ett hål i fartygets maskinrumssida varifrån man byggt en landgång till kajen. Jobbet beräknades ta 45 dagar i anspråk”, skriver Ole Lundberg. Och det var nu historien fick en oväntat dramatisk vändning.
Stal vevaxeln
Ole Lundberg befann sig i skeppskontoret en morgon när sju upprörda fransktalande män stormade in, samtidigt som en större folkmassa befann sig på kajen. Den mindre gruppen berättade att de representerade 200 arbetare som förlorat sina jobb när varvet La Compagnie Marseillaise de Réparation gick i konkurs sex månader tidigare. De ville ha en uppsägningskompensation och hade ockuperat hamnområdet. ”De accepterade inte att vi anlitade tysk arbetskraft medan vi själva var arbetslösa”, skriver Ole Lundberg i artikeln.
Senare stod det klart att demonstranterna stulit den nya vevaxeln, vilken de sedan transporterat till en ockuperad maskinhall. De hotade förstöra vevaxeln och inleda våldsaktioner mot Alandia Lynx och andra fartyg om inte Frankrikes regering hörsammade deras krav. Dessutom hade chefen på en maskinteknisk firma som rederiet samarbetade med misshandlats av okända personer.
Alandia Lynx
• Byggd vid Koyo Dockyard i Japan 1978. Tankfartyget döptes först till Itel Odyssey.
• 87.290 dödton.
• Längd 246 meter.
• Bredd 39 meter.
• Djupgång max 13,5 meter.
• Vid tiden för gisslansituationen seglade tankern under maltesisk flagg, med Valletta som hemmahamn. Hon var kaskoförsäkrad vid Alandiabolagen.
Källa: Ole Lundbergs artikel samt informationsskylt vid statyn.
Läget eskalerade
Ole Lundberg beskriver hur stämningen i Marseille nu började kännas otäck och besättningen förbjöds gå iland. Demonstranterna brände bilar, svetsade fast grindarna till hamnområdet och kastade molotovcocktails. Diskussioner fördes mellan ATC i Mariehamn, agenten Pomme och de franska hamnmyndigheterna – hur skulle Alandia Lynx smidigast, och utan uppståndelse, kunna lämna hamnen och bogseras till ett varv i ett annat land? Helt lätt var det inte att finna en lösning eftersom jättetankern var att betrakta som demonstranternas gisslan.
Maskinrummet behövde samtidigt göras sjöklart, och det arbetet utfördes i hemlighet av några tyska tekniker – resten hade skickats hem för att lura demonstranterna. Dessutom måste förstås hålet i skrovet svetsas fast.
Civilklädda män
Rederiets tekniske inspektör Anders Häggblom, som också var på plats, fick hjälpa en metallurg ombord så att han kunde undersöka motorblocket.
”Jag tog vår gummiflotte som jag utrustat med två hästars aktersnurra och smugglade ombord gubben, med stor verktygsväska och allt, sjövägen från en närbelägen marina”, berättar Anders Häggblom i artikeln.
Den 19 augusti var så alla förberedelser klara och besättningen, som kompletterats med ATC:s port captain Kaj Dahlén, inväntade mörkret.
Som ett villospår beställdes fyra bogserbåtar från en annan hamn, och civilklädda män hjälpte till att kasta loss innan Alandia Lynx gled ut på redden. Hon bogserades sedan till varvet Mariotti i Genua, Italien, där tankern blev liggande i fem månader för reparationer. Då återstod bara frågan vad som skulle hända med den utdömda vevaxeln på 18 ton.
Med långtradare
Stålpriserna var låga, att sälja vevaxeln till skrot skulle inte ge mycket pengar. Skadechefen Lars Janlöv var den som kläckte idén om att göra konst av den utdömda axeln, varpå den transporterades från Genua till Åland med långtradare.
Väl framme putsades axeln upp av Algots varv, som också satte rostskyddsfärg på stålet. Slutligen placerades vevaxeln på ett nygjutet fundament på trottoaren och där har konstverket alltså stått sedan 1998.
”Som ett monument över det mod och den dramatik som genom åren format sjöfarten”, konstaterar Ole Lundberg.
Hans artikel med rubriken ”Så blev en vevaxel konst i Mariehamn” publicerades i Ålandstidningens bilaga Sjöliv den 15 april 2010.
