Äntligen hade dagen D kommit! Årets storjakt i Tjudö. Jag säger ”årets” eftersom jag hoppas på att det blir en återkommande händelse, en ny tradition i Tjudö. Jag upplever att det blir allt klenare uppslutning till de ”vanliga” rådjursjakterna på helgerna. Ofta är vi bara fyra eller fem personer som kommer upp i de tre jaktlag jag är medlem i. Då jag snackar med andra jägare verkar det kunna vara en trend, säkerligen med undantag.
Ett problem som uppstår med det är att det blir ont om passkyttar. Om man bedriver jakt med hund på en plats så som Tjudö där en landsväg går rätt genom jaktmarkerna finns det inte så många såtar man vågar släppa hunden på. Utan skyttar på alla pass riskerar hunden att obevakat dra över vägen och riskera livet. Fullt logiskt blir även färre djur fällda med färre jägare i markerna. Det innebär större risk för trafikolyckor, mer skador för bönderna och fler tulpaner uppätna.
Jakten är dessutom en trevlig umgängesform där vi gör saker tillsammans i naturen utan generations- eller könsgränser och ofta, förutom motion och upplevelser tillsammans, kan vi dessutom ta hem det mest ekologiska, klimatsmarta och dessutom mest välsmakande kött som knappt pengar kan köpa. Sammantaget blir jag extra glad med så stor uppslutning där man får träffa både gamla och nya vänner inramat i en härlig jaktdag med strålande väder.
Kör försiktigt!
Första, och kanske viktigaste steget, var att placera ut varning för jakt-skyltar på vägarna där vi räknade med att hundarna riskerade att komma ut på vägarna. Vid Ängarna, vars hela västra sida kantas av Getavägen, tog Victoria Eriksson vägpasset och var förberedd att köra iväg med bilen för att koppla hunden vid behov. Snälla bilförare – kör försiktigt! Detta gäller inte bara kring Tjudö och Getavägen, utan det bedrivs jakt med hundar runt hela Åland under hösten och vintern.
Tillbaka till jakten. Vi samlades vid Tjudö skola redan klockan 8.30. Gården vid Tjudö skola inramades av välkomnande eldar i korgar då bil efter bil med jägare gled in. Sammanlagt var vi ett tjugotal likasinnade som stod i ring kring de värmande brasorna och sörplade på termoskaffe. En härlig blandning av ortsbor och gästjägare, unga och äldre, kvinnor och män. Då alla samlats och räknats in gick vi tillsammans igenom dagens planer. Vilken såt vi skulle dra först, jaktbart vilt för dagen, lite säkerhetssnack inklusive uppmaning att passkyttarna vid vägarna kopplar hundarna om de försöker gå ut ur såten.
Överväldigande känsla
Första såten var Ängarna. Ortsborna fick uppgiften att placera ut jägarna. Jag gick med ett gäng rakt genom såten och placerade ut skyttarna på de bästa passen inne i skogen. Fraenk, en av ”mina” skyttar, konstaterade efteråt att jag lyckats hyfsat med hans pass där han hade haft 13 observationer. Vi hundförare gick in med tre hundar. Kalle Bergman gick norrut från västra kanten med den stötande kleiner münsterländern Ayla. Johan Löfgren gick söderut med Qrut av samma ras. Jag gick in söderifrån med min tax Kaxie i riktning nordnordost. Jag var siste man på plats efter att placerat ut skyttarna i såten och stämde av med jaktledaren Niklas Eriksson. Alla var på pass. Hundförarna fick klartecken att släppa.
Inom en minut var tre ivriga jakthundar lösa och fick äntligen göra vad de älskar mest i världen. Springa fritt och jaga rådjur. Efter cirka 30 sekunder hade Kaxie fullt skall. Som om han lyssnat på vad vi sade under samlingen drog han iväg rakt i nordostlig riktning med sitt drev längs med Tjudö träsk. Den isande vinden från morgonkvisten var som bortblåst och Kaxies intensiva skall klingade över nejden. Det var ljuv musik i mina öron. Jag kände en oemotståndlig lycka och glädje då jag hörde även de andra hundarna, var och en på sin kant, stämma in i skönsången. Känslan, då jag vet att skogen är bemannad med nytra jägare som alla får dela denna härliga upplevelse en så vacker vinterdag med full fart i skogen, var överväldigande.
Flykt från verkligheten
Obalans uppstår då urbaniserade människor som tagit avstånd från naturen sitter och skriver populistiska regler för andra urbaniserade människor som inte berörs av dessa regler. Denna flykt från verkligheten där vi tar avstånd från naturen och dess villkor kan vara helt förödande för både naturen och mänskligheten. Vi människor är en del av naturen, förr, nu och för alltid! Låt beslut som gäller människor och natur och samspelet däremellan fattas av dem, och nära dem, som berörs av besluten!
Trots att ovanstående inte gäller den åländska rådjursjakten kan tankarna vandra då hunden drar iväg med viltet på en lite längre tur och hjärnan inte ockuperas av vardagens brus. Men nu svänger Kaxie om och slaget närmar sig. Jag ser två rådjur på väg mot mitt håll. Total närvaro. Pulsen stiger. Med så många skyttar i skogen väljer jag att höja kameran i stället för bössan och lyckas få in en par fullträffar. Jag hör en par gevärsskott på olika platser. Efter totalt cirka två timmar har hundarna varit över de flesta ytorna i såten. Det har varit gott om djur i farten och vi har lyckats fälla fem rådjur. Vi kopplar hundarna, blåser av jakten, skott ur och i lugn takt tar skyttarna respektfullt vara på sina djur och vi återförenas vid ”Skolan” som vi kallar Norrfinströmsgården.
Tillbaka på Skolan hjälps vi åt att förbereda lunch. I dag är det extra lyxigt då initiativtagaren till storjakten, Rickard Karlman, låtit Tjudökocken Michael Björklund tillreda en gulasch på Rickards älgkött från Kökar. Gänget låter sig väl smaka och den välkryddade älgen är nästintill färdigtuggad och bara smälter i munnen. Sååå gott!
En ny tradition
Efter maten samlas vi på nytt på gården och under inmundigande av het glögg går vi igenom följande drag norr med Skolan. Väl på pass i skogen startar Sebastian ”Basse” Engströms jaktmaskin Kajsa närmast mig. Hon har vilat under förmiddagen och har alla krafter kvar. Övertänd och otålig kör hon i gång direkt med ett intensivt och klingande skall. Som en Steel motorsåg på högsta varv river sig hunden fram genom markerna. Det är intensivt, det är snabbt, det är jakt på högsta nivå.
Skallet klingar iväg förbi mig på avstånd norrut, svänger om tillbaka. Över hygget på åttio meters avstånd ser jag ett rådjur kursa snett mot mig. Adrenalinet upp, pulsen upp. Kroppen förbereder sig på action utan behov av någon som helst tankeverksamhet. Jag bedömer att den troligen inte kommer på skotthåll och höjer kameran. Lyckas få in en fin serie på det språngande rådjuret. I samma ögonblick jag sänker kameran ser jag något röra sig snabbt i hörnet av mitt högra ögas synfält. Reflexmässigt släpper jag kameran och pang. Skottet går. Träff och finito. Rådjuret ligger stilla i snön.
Att sådana intensiva känslor kan uppstå i kroppen hos människor som tillsynes står helt stilla och ”gör ingenting” mitt i skogen är förunderligt. Det finns något urminnes äkta i jakten planterad i våra ryggrader från den tid då människan jagade för sin överlevnads skull. Adrenalinet som utsöndras pumpas runt i systemet för att förbereda kroppen på att vara totalskärpt och prestera sitt yttersta då och om chansen ges. Man får ”hippin” brukade min farfar Helge säga.
Vi drar ytterligare ett drag öster med Svartträsk, där Fredrik Häggblom lyckas fälla en bock, för att sedan avsluta dagen med samling vid Tjudö skola för de som är kvar. Alla nöjda och glada tackar för sig och vi har haft en fantastisk jaktdag där individuella och gemensamma upplevelser i strålande vinterväder fört oss lite närmare varandra. Slutresultatet blev många gemensamma minnen samt sju nedlagda rådjur fördelat på sex skyttar. En ny tradition har fötts.
Väl mött nästa år!
Daniel Eriksson
