Det var under morgonpromenaden i onsdags som Baster, en amerikansk staffordshireterrier, sprang bort från sin ägare. Han är svart med mindre vita partier – bland annat en smal vit sträng som löper från nosen upp över huvudet – och bar vid tillfället ett rött halsband samt ett blått och svart täcke. 
Hunden har nyligen flyttat till Åland och den nya ägaren och är därför inte så bekant med området. 
Ett trettiotal personer har hittills varit involverade i sökandet, som under söndagen alltså gick in på sin femte dag. Klockan är 12 när ett tiotal personer samlas i korsningen Kulla Öjväg och den väg som går till Vargsunda. En grupp är redan ute sedan några timmar och söker en bit bort. 
– Fokusera på Bjärsströmssidan, säger Miina Fagerlund som är med och arrangerar eftersökningarna. 
Hon påpekar att hunden kan vara förvildad efter så här lång tid i terrängen och ber gruppen fokusera på ett tyst sök. Kanske kan de höra hans skall eller andra ljud från honom? 
Utterspår
Hittills har stora områden sökts av, det har grillats korv kvällstidtid för att försöka locka fram hunden, man har använt sig av visselpipor, ägaren har lagt ut klädesplagg och man har även använt sig av drönare. 
Men hjälp av drönaren hittades spår på Varjsundets is, men där handlar det troligen om utter som varit i farten. Från Västerkalmare i Jomala har det kommit uppgifter om att en liknande hund synts till, och även där har folk varit ute och letat spår eller andra ledtrådar som kan avslöja om Baster rört sig i trakten.
Fanny Wickström har varit med under flera dagar.
– Det här är fjärde dagen av hundletande för mig, vi har även sökt en annan hund under en dag men den hittades efter tio timmar. 
Martha Hannus är på plats med sin hund Molly. För henne är det en självklarhet att hjälpa till. 
– Om min hund hade varit borta önskar jag att man gjort samma sak.
Miina Fagerlund är administratör för Facebookgruppen ”Sökgrupp för Baster som försvunnit från Kulla, Finström”, en grupp med hela 900 medlemmar. 
– Jag känner hundägaren. Eftersom jag själv inte kan ta mig någonstans är det här mitt sätt att dra mitt strå till stacken, säger hon. 
Hur länge kommer ni att fortsätta?
– Så länge folk orkar.

Annika Kullman