René och Katja Janetzko beskriver Östtyskland som ett bristsamhälle. Det fungerande för dem som anpassade sig. Man behövde inte svälta, och man fick tak över huvudet.
– Men det fanns inget utbud av mat, och hur taket såg ut är en annan historia, kommenterar Katja Janetzko.
Felsteg gjorde att myndigheterna fick ögonen på en, något som kunde få allvarliga konsekvenser för resten av livet.
René Janetzko tillhörde inte dem som inordnade sig i ledet som barn under uppväxttiden i Greifswald i norra Östtyskland. Han var visserligen redan under myndigheternas lupp eftersom hans familj var katoliker, något som inte sågs på med blida ögon. Det hjälpte inte att han var något av en bråkstake även i övrigt.
När skolan hade sin månatliga uppställning på gårdsplanen där vissa elever fick beröm och andra fick skäll hörde han ofta till de senare. Allt detta skedde inför hela skolan, efter att skolans åldersindelade barngrupper hade avlagt rapport om den senaste tidens aktiviteter.
Det hela drogs till sin spets när han fyllde 14 år och förväntades avlägga ”Jugendweihe”, det löfte att alltid kämpa för statens väl som var Östtysklands ateistiska version av konfirmationen. Unge René vägrade.
– Jag höll mig ganska måttlig i min motivering till varför jag inte ville lova något sådant, men jag blev ändå utsatt. Det var ofta min tur att kratta skolgården till exempel, säger han och fortsätter.
– Andra som hade vägrat avlägga Jugendweihe gavs aldrig möjlighet att gå i gymnasiet och studera vidare. Som tur är hade jag inte sådana planer.
Rejält med stryk
René Janetzko kom i stället att börja studera glasmästeri i Gera, en ort sydväst om Leipzig. Det var under en resa ner till studieorten som kampen för frihet blev konkret för honom.
Det var troligen i början av oktober 1989, bara ett fåtal veckor innan muren föll. Han och några kamrater skulle byta tåg i Leipzig och hade några timmar till övers, och valde därför att ta sig in till stadens centrum eftersom de visste att någon sorts demonstrationer var på gång där.
– Vi visste att det kunde sluta illa, men vi ville vara med ändå, berättar han.
På torget i centrala Leipzig hade folkmassan samlats och ropade ”Wir sind das Volk” – vi är folket. De här folksamlingarna i Leipzig, som anordnades flera veckor i streck innan murens fall och som samlade hundratusentals deltagare, har efteråt benämnts måndagsdemonstrationerna.
Några storskaliga militära insatser mot demonstranterna gjordes inte, men René Janetzko intygar att polisen var hårdhänt.
– Det har kallats en oblodig revolution, men vi fick nog rejält med stryk. Jag minns hur en polis slog på mig med en batong, men att jag lyckades ta den av honom och springa min väg, säger han.
Efteråt insåg han att den han trodde var en polis inte hade haft någon uniform på sig, så han antar att det var frågan om en agent från Stasi, den östtyska säkerhetspolisen som gjorde sitt bästa för att kontrollera befolkningens vardag.
Försvann
Med tiden har både René och Katja Janetzko insett hur stor roll Stasi faktiskt spelade i deras liv. I takt med att fler och fler delar av Stasis arkiv fogas samman – ofta rent konkret genom att förstörda papper hittas och långsamt återskapas – har många forna östtyskar fått erbjudandet att se de dossierer som säkerhetspolisen hade på dem.
René Janetzko har valt att inte ta del av informationen som finns om honom.
– Egentligen är jag ganska nyfiken, men jag är också lite rädd... Mina goda vänner från den tiden – jag vill inte veta om det var någon av dem som spionerade på mig.
Hans far valde däremot att läsa sin dossier, och fick där bland annat reda på att familjens granne var en agent för Stasi som fått sin bostad uttryckligen för att spionera på familjen Janetzko.
– Han kom ofta över för att låna saker när bara vi barn var hemma. Han ville se om vi tittade på tv-program från väst, och allt rapporterades sedan noggrant med datum, klockslag, vad vi barn gjorde och om vad som visades på tv:n, säger han.
Stasi kunde också få personer att försvinna. En av René Janetzkos rumskamrater under studietiden fick en kväll efter lite för många öl idén att hissa en anarkistflagga på stadshusets tak.
– Vi sade att han inte borde göra det, men han gjorde det ändå. Nästa dag kom han inte till skolan, och jag har inte sett honom sedan dess. Även om vår lärare sade att han inte visste var han var försökte han aldrig heller ta reda på det, så han måste ha vetat något.
Även René Janetzkos farbror försvann eftersom en fadäs med en handgranat, men dök upp två år senare. Att han suttit i ett Stasifängelse berättade han, och att han haft två vakthundar inne i sin cell under ett halvår, men mer än så har han vägrat berätta.
Utesluta modern
Även Katja Janetzkos familj fanns i Stasis arkiv. Det kom sig även i deras fall av att de var katoliker, men även av att hennes mamma råkat ut för en allvarlig olycka och måste opereras ett flertal gånger i Västtyskland. När hon väl fick tillåtelse att resa över för den första operationen var Katja ett år gammal.
– Mitt första minne av henne är från när jag var fyra år. En dag sade mina morföräldrar att vi skulle möta min mamma på tågstationen. När vi träffade henne minns jag att jag tänkte: ”jaha, det här är min mamma”, säger hon.
Att modern reste fram och tillbaka över gränsen för dessa operationer var ett problem för Stasi, och enligt säkerhetspolisens arkiv fanns det planer på att utesluta mamman ur Östtyskland och därmed splittra familjen.
Så skedde inte. Däremot kopierade Stasi alla brev som Katja Janetzkos föräldrar skrev till varandra. Även dessa kopior fanns i moderns dossier.
Nyfikenhet
När muren föll, i dag för exakt 30 år sedan, var René 19 år och Katja 12. Hon minns att hon satt klistrad vid tv:n för att följa den politiska utvecklingen.
René däremot ville bara bort. Så fort han fick möjlighet tog han ett tåg västerut, till Lübeck, bara för att se hur det var där.
– Det var som natt och dag! sammanfattar han det.
Han skulle bara åka över dagen, och hade lovat sina föräldrar att komma tillbaka samma kväll. I sin entusiasm missade han dock kvällståget.
– Jag behövde någonstans att sova, så jag började prata med en äldre kvinna som jobbade i en kiosk. Hon kramade mig och välkomnade mig till Västtyskland! Sedan ringde hon sin son som skulle ordna en sovplats åt mig.
Sonen visade sig spela i ett band som hade spelning samma kväll, så René gick på konsert, träffade sonens vänner och satt uppe till sent på natten och pratade. Det var inte bara han som var nyfiken på väst – de var också nyfikna på hur det var i öst. Han tog morgontåget hem och välkomnades av sina oroliga föräldrar.
Efter detta flyttade René till Stuttgart men återvände efter två år till Greifswald för att avlägga sin civiltjänstgöring. Under den gamla regimen hade han satts i fängelse för att välja bort värnplikten, men nu var det möjligt. I samband med detta började han sällskapa med sin hustru Katja, som han visserligen redan kände genom kyrkan.
Krossade ett system
De känner båda två en avsky för det system de lämnat bakom sig.
– Jag får sådana rysningar när det talas om att bygga upp socialistiska system, säger Katja Janetzko.
Hon betonar också hur staten gjorde allt för att få kontroll över barnen genom att sätta mödrarna i arbete och barnen i statlig barnomsorg så tidigt som från tre månaders ålder.
– Man visade tydligt åt föräldrarna: det är inte ni som ska ta hand om era barn, det är staten, säger hon.
René Janetzko är en ivrig förespråkare av yttrandefrihet och vänder sig emot alla försök att begränsa åsiktsyttringar.
– Vi får säga vad vi vill påstås det. Ja, men det kan få stora sociala konsekvenser, säger han.
Att ha varit i händelsernas centrum under demonstrationerna inför murens fall har gett René Janetzko en förstärkt tro på människans förmåga att åstadkomma stora saker.
– Vi krossade ett system, och det gick fort! Man ser tydligt hur mycket kraft ett folk kan ha, reflekterar han.
Efter 15 år på Åland och 30 år sedan muren föll kanske de dramatiska händelserna kan tyckas långt borta. För paret Janetzko är de ändå en grundläggande del av deras egna historia.
När vi träffas ligger en tysk flagga redo att hissas på 30-årsdagen.
– Det var en orolig tid, och en hel nation måste hitta en ny identitet tillsammans. Tyskarna är inte ett folk ännu. Det kommer att ta generationer, säger Katja Janetzko.

Henrik Herlin