Ålandstidningen träffar Katarina Dahlman i ett konferensrum på Oasen i Jomala. På väggarna hänger otaliga gula postit-lappar och en whiteboard-tavla full med anteckningar. Det är knappast någon slump att Katarina Dahlman har valt att träffa oss just i detta rum eftersom det första hon vill prata om är det som står skrivet på tavlan och postit-lapparna.
Oasen är ett kommunalförbund som erbjuder institutionsvård åt invånare i 13 medlemskommuner och effektiverat serviceboende åt invånare i Jomala. Hit kommer vårdtagare som inte är i behov av specialistvård men som kräver sjukvård eller större vårdinsatser än kommunernas egna serviceboenden kan erbjuda. 
Boende- och vårdcenret består av fyra avdelningar. Två av dem erbjuder vanlig institutionsvård, en demensvård och en är ett så kallat effektiverat serviceboende (ESB). De tre första utnyttjas av alla medlemskommuner, medan det hittills bara är Jomala som har platser på serviceboendet.
Det är denna uppdelning som postitlapparna handlar om. Så fort Katarina Dahlman började som förbundsdirektör kom det nämligen fram att det finns en önskan bland de övriga i ledningen att förändra organisationen.
–  Eftersom jag jobbat här tidigare som förbundsdirektör kände jag till organisationen och vi kunde köra igång ganska snabbt med ledningsgruppen. 
Organisationsförändring
Det som kom fram i diskussionen är att de olika avdelningarna på Oasen skulle må bra av en tydligare inriktning.
–  Vi behöver också fler demensplatser. Det finns tolv sådana platser i dag, men redan i dag skulle vi kunna fylla en avdelning med 22 platser. Dessutom kommer minnesproblematiken att öka i framtiden. Så vi har tittat på om vi kunde ha en sjukvårdsavdelning, en ESB-rehabavdelning och en större demensavdelning.
–  När jag kom hit kunde jag se att avdelningarna var väldigt blandade, att vårdtagarna har väldigt blandad problematik, vilket gör det svårt att vidareutbilda vår duktiga personal. Men det är inte jag som kommit fram till att vi borde göra så här. Jag anser att vi borde genomföra den här förändringen, men i de diskussioner vi hade sade jag knappt ett ord.
Än så länge är organisationsförändringen bara något som diskuterats i ledningsgruppen och nämnts för styrelsen.
–  När ledningsgruppen jobbat vidare med förslaget tar vi det först till styrelsen och sedan till förbundsfullmäktige. Vi behöver också diskutera saken med personalen och medlemskommunerna. Om idén faller i god jord tar den kanske ett år att genomföra.
Möte med Åda
Oasen, tidigare De gamlas hem, har haft viss omsättning på förbundsdirektörer de senaste åren. Katarina Dahlman utsågs till förbundsdirektör i slutet av 2011, men stannade på posten i mindre än två år i och med att hon i början av 2013 utsågs till ny hälso- och sjukvårdsdirektör vid ÅHS. Hon efterträddes av Anders Göransson, som stannade i ett och ett halvt år innan han efterträddes av Jim Eriksson. Mindre än tre år senare var det återigen dags för vaktombyte på Oasen.
På vilket sätt märkts det i organisationen att det har varit stor omsättning på förbundsdirektörer?
–  Det finns vissa grundläggande saker som är ogjorda, som arbetsvärderingen, att se över organisationen, processer samt it. Just it behöver vi titta närmare på, där vi måste fundera om vi ska fortsätta sköta driften själva.  
Vilka konkreta problem har ni med it?
–  Vi har inte alla program som vi behöver, vi måste ha en säker drift, vårdtagarna behöver tillgång till ett fungerande trådlöst nätverk och anhöriga som inte bor på Åland måste kunna få vara med i  vårdplaneringen på ett bra sätt. Vi ska ha en diskussion med Åda om dessa saker, jag har redan bokat in ett möte med dem.
Tycker du att Oasen borde ansluta sig till Åda?
–  Vi är delägare i Åda Ab. Eftersom Oasen inte har egen teknisk personal har vi verkligen behov av Åda. Vi behöver vara med när ÅHS väljer ett nytt vårdinformationssystem och Åda vet vilka olika upphandlingar som är på gång, både gällande produkter och tjänster.
Tillräckliga läkarresurser
För att Oasens verksamhet ska fungera krävs även ett nära samarbete med ÅHS. När patienter är färdigbehandlade inom specialistvården skickas många av dem till Oasen. ÅHS har även ansvaret för läkarvården på samtliga institutioner i landskapet, inklusive Oasen.
Din företrädare slog larm om att läkarresurserna från ÅHS inte räckte till. Hur är det i dag?
–  Peppar, peppar så har vi tillräckliga läkarresurser som det ser ut nu, trots att vi har fullt hus.
En utmaning inom vårdkedjan är att bedöma var en klient egentligen hör hemma – inom kommunens serviceboenden, institutionsvården eller specialistvården på ÅHS.
–  Vi ska diskutera med kommunerna hur de vill använda verktyget RAI för att mäta vårdtyngden bättre så att vårdtagarna hamnar på rätt nivå. Men jag förlitar mig helt på läkarna inom ÅHS när de bedömer att en patient är färdigbehandlad.
Hur stor fördel har du av din bakgrund som direktör för ÅHS, men tanke på detta nära samarbete?
–  Jag tycker det är guld värt att jag vet hur organisationen fungerar, det är till stor hjälp.
Mindre kontakt med media
Även om Oasens verksamhet är viktig tog Katarina Dahlman ett tydligt steg ner när hon slutade som hälso- och sjukvårdsdirektör på ÅHS för att bli förbundsdirektör på Oasen. ÅHS har cirka 1.000 anställda mot Oasens 75 och en nästan 20 gånger större budget. Hälso- och sjukvårdsdirektören på ÅHS är en av landskapets mest välbetalda och påpassade tjänstemän, vilket inte kan sägas om förbundsdirektören på Oasen.
–  Som hälso- och sjukvårdsdirektör är du alltid på jobb. Du jobbar mycket och det är så pass stora frågor att det är svårt att släppa dem. En direktör för ÅHS kontaktas från alla håll.  
Du har sagt att du slutade för att få mer tid med familjen. Det brukar vara något människor säger när de är tvungna att ta ett steg tillbaka eftersom de gjort bort sig på något sätt.
–  Jag bytte jobb för att jag ville vara mer med familjen. Jag anser att jag gjorde ett bra jobb inom ÅHS och slutade inte för att jag gjort bort mig på något sätt, utan jobbade hårt in i det sista. Jag trivdes hela tiden med jobbet och det känns fortfarande vemodigt att jag har lämnat det, men familjen står mig närmast. Med en sju- och en nioåring hemma är det inte riktigt hållbart att jobba så där mycket.  
Hur stor skillnad är det på arbetsuppgifterna?
–  Väldigt stor. Här är jag mycket närmare och mera ute i verksamheten, på ÅHS satt jag vid skrivbordet eller på olika möten. På ett mindre ställe hjälps man åt mycket mera.
Hur ser du på att inte behöva svara på frågor från media lika ofta?
–  Det skulle vara roligt att få lite fler frågor från media som förbundsdirektör för Oasen. Detta är ändå en väldigt viktig instans i samhället. Det är mycket fokus på ÅHS och det finns inte alls samma intresse för att rapportera om Oasen. Sedan kan det också beror på att vi inom verksamheten är dåliga på att visa att vi finns.  
Kommunreformen
I stället för att ha landskapet som uppdragsgivare är det 13 åländska kommuner som ytterst bestämmer över den verksamhet som Katarina Dahlman nu leder.
–  Men jag tycker inte skillnaden är så stor. Inom ÅHS jobbade jag mot en styrelse som i sin tur fick sina direktiv av landskapet. Här jobbar jag också mot en styrelse som får sina direktiv av en förbundsfullmäktige.
Mitt intryck är att medlemskommunerna granskar driftskostnaderna inom Oasen väldigt hårt och vänder på varje cent. Håller du med om det?
–  Ja, fast så är det väl inom alla verksamheter i dag. Det är tajt i kommunerna och man vänder på varje cent överallt.  
Vad händer i frågan med Ålands hemgård?
–  Jag har pratat med en person som är involverad i Hemgården och vi måste vänta och höra vad de tänker sig, om vi kan komma fram till något. Sedan vet jag heller inte vad medlemskommunerna vill än. Vill de helt bygga upp sina egna effektiverade serviceboenden eller kan de tänka sig att ha några sådana platser inom Oasen? Jag tror att kommunerna avvaktar lite eftersom de vill se vad som händer med kommunsammanslagningarna och kommunernas socialtjänst.
Tre kommuner står i dag utanför Oasen: Mariehamn, Saltvik och Föglö. Hur en eventuell kommunreform kan påverka Oasen vet inte Katarina Dahlman.
–  Vi har inte fört några diskussioner om det eftersom allt verkar så oklart. Men institutionsplatser behövs och vilka kommuner som är medlemmar i förbundet kan säkert variera.  

Fredrik Rosenqvist