Vi vet inte särskilt mycket om inredningen i de åländska hemmen före 1700-talet eftersom stora ofreden ödelade hela landskapet och tvingade ålänningarna på flykt till svenska fastlandet. Dessutom är äldre skriftliga källor från tiden före 1700-talet rätt så ovanliga. Andra hälften av 1700-talet innebar en uppgång i konjunkturerna för Åland. Ekonomin blev bättre och boendestandarden höjdes, man hade till och med råd att satsa på sådan lyx som dekorationsmåleri. I landskapet fanns – såsom påpekats i denna serie tidigare – yrkesverksamma målare. Det fanns även professionella snickare, men ingen systematisk forskning har ännu klargjort deras produktion och karakteristik.

Under 1700-talet blev det populärt med fristående skåp hos allmogen. De stora skåpen som stod på golvet kallas ståndskåp. De mindre skåpen, som kunde hängas upp på väggen, vägg- eller hängskåp. I Sverige har man börjat kalla de små skåpen för drängskåp. Det är troligen en romantiserad beteckning som inte är adekvat om man med dräng avser tjänstehjon. En dräng som flyttade från gård till annan hade knappast sina saker i ett skåp, utan medförde dem i kista och skrin. Det lilla hängskåpet eller väggskåpet var troligare ett husbondeskåp. När jag gjorde min föremålsinventering om 1700-talsmåleri kunde jag konstatera att de små skåpen nästan alltid hade tillhört en man – det kunde man slå fast genom ägarinitialerna. Endast i ett enda fall fann jag ett 1700-talsskåp som hade enbart kvinnligt ägarmonogram. De stora ståndskåpen och skänkskåpen hade ofta dubbla ägarinitialer – både kvinnans och mannens namn.

Av någon anledning är inte de små vägg- och hängskåpen så vanliga på Åland. En förklaring kan vara att de små skåpen har varit lättare att föra bort från Åland, medan de stora ståndskåpen var för tunga och otympliga att ta med sig vid flytt eller att sälja till kringresande antikhandlare. Det finns många olika modeller av väggskåp. Hörnskåpen verkar ha varit vanliga. De kunde till exempel hängas i hörnet mittemot spisen vid bordets kortsida – kanske just vid husbondens plats. I skåpet förvarades husbondens postilla, brännvinsflaskan, snapsglas och små värdesaker. Ett hushåll där det fanns ett litet bokbestånd kunde ha ett särskilt bokväggskåp med glasförsedda dörrar.

För att enkelt kunna hänga upp väggskåp försågs de med smidda järnhakar som fästes på sidorna i märlor. I väggen slogs märlor in för att haka i hakarna. Ett system som kanske inte nu är så lämpligt då väggarna kläs med sköra gipsskivor. Det var dock ett bra system för timrade stockväggar.

I det åländska väggskåpsbeståndet finns en allmänt förekommande hörnskåpsmodell. Dörren som upptar hela framsidan är rundad och skåpet är upptill försett med en öppen hyllavsats i flera våningar. Skåpets dekor är sirligt utförd med exotiska slingor och fåglar. Dessa skåp är aldrig försedda med ägarinitialer, vilket tyder på att de är importerade skåp som varit målade då man köpt dem. Det finns också skåp som dekorerats med de typiska dalakurbitserna och dessa är också oftast utan ägarinitialer – de har målats innan de sålts.

Under 1700-talet dekorerades väggskåpen gärna med blomstergirlander. På 1800-talet ersattes blomstermåleriet många gånger med ett ådringsmåleri som efterhärmade empirens förkärlek för fanerade möbler i ädelträ. Många små väggskåp tillverkade under 1800-talet lackades eller betsades.

Även om väggskåpen är små är det i den moderna inredningen svårt att placera dem, särskilt om de är djupa. De kommer då att sticka opraktiskt långt ut från väggen. De större väggskåpen som ibland också placerades på en väggfast bänk får därför i modern inredning ofta stå på golvet. Det kan vara svårt att avgöra om ett skåp av medelstor storlek är ett stånd- eller hängskåp. Även om skåpet försetts med hakor på sidorna, kan det ha stått på golv eller bänk. Hakorna har funnits till för att skåpet skulle stå stadigt också om golvet lutat, vilket inte var ovanligt.

Vad ska man då säga om utbud och efterfrågan? Det är egentligen ganska svårt att säga något eftersom häng- och väggskåp rätt sällan finns till salu. Skåpen har prismässigt inte drabbats av samma prisras som många andra antikvitetskategorier, men heller inte ökat i pris. Ett hörnskåp från Brändö såldes för två år sedan i antikhandeln på Åland för drygt tvåhundra euro. Det hade varit till salu i flera månader och utbjöds först för drygt 300 euro. Trots att skåpet hade ursprunglig målning, var litet och nätt samt inte särskilt dyrt fick det alltså vänta på köparen rätt länge. Således kan man konstatera att efterfrågan inte är hög. Trots detta kan man hoppas att folk tar väl vara på sina små väggskåp – de hör till vårt kulturarv och om intresset för allmogemöbler fortsätter att öka så kommer de små mer lättplacerade objekten stiga i värde mer än de större möbelkategorierna.

Text & foto: Kjell Ekström