”Vi ålänningar äro ett stolt släkte, vi be icke om, vi kräva vår rätt. Och vi skola få den en dag”.

Så självmedvetet uttalade sig Ålandsrörelsens bondeledare Johannes Eriksson i en intervju för Svenska Dagbladet hösten 1920. Debatten gick het om Ålands statstillhörighet. En klar majoritet av landskapets invånare stödde en återförening med Sverige, något som gjorde finländska politiker rasande. Relationen mellan Sverige och Finland blev alltmera spänd. Risken för krig var påtaglig.

När Julius Sundblom och Carl Björkman häktades för landsförräderi fick också en internationell opinion upp ögonen för de drygt 20.000 öbornas kamp mot den ”barbariska” nationen Finland. Sympatierna låg på ålänningarnas sida men det hjälpte inte när frågan blev hänskjuten till Nationernas förbund. Stormakterna var rädda för att andra områden som Gibraltar och Cypern skulle följa Ålands väg. Säkerhetspolitik vägde tyngre än språkfrågor.

Till mångas besvikelse blev beslutet att Åland fortsättningsvis skulle tillhöra Finland. ”Dråpslaget” löd rubriken på Ålandstidningens berömda ledare. Den självstyrelselag som snabbt klubbades igenom var i ålänningarnas ögon helt otillräcklig. Och trots flera revisioner är lagen efter hundra år fortfarande föremål för intensiv diskussion.

Redo ta till vapen

I dagens perspektiv kan det ses som ett smärre under att kampen om Ålands statstillhörighet blev så fredlig. Ändå fanns det ålänningar som var redo att ta till vapen och rentav planerade att kidnappa den finländske statsministern Rafael Erich.

Det är ett av många spännande och dramatiska inslag i det avslutande bandet av Ålands kulturstiftelses serie ”Det åländska folkets historia” med underrubriken ”Ålandsrörelsen och självstyrelsen 1917-1995”.

Lektor Dan Nordman svarar för den inledande texten ”Med sikte på Sverige”, där bakgrunden till Ålandsrörelsen skissas upp. Det brukar ofta hävdas att ålänningarna hade en inneboende längtan till moderlandet. Delvis var det kanske så, även om det tidiga 1900-talets åländskhet snarast kunde ses som en legering av lokalpatriotism och allmän fosterländskhet. Men det handlade också mycket om rädsla för den politiska utvecklingen i Finland och den sovjetiska bolsjevismen. Redan innan den finländska självständigheten deklarerades hade Åland i klartext visat sin vilja att tillhöra Sverige. Det skulle garantera både språk och västerländska livsmönster.

Nordman kartlägger skeendet på ett mästerligt sätt. Det är fascinerande att följa hur händelserna på Åland vävs samman med skeendet ute i Europa. Det är knappast någon tillfällighet att en av Ålandsrörelsens tidiga förgrundsfigurer, Jan Sundberg, hade ett förflutet inom den finländska jägarrörelsen och fick sin utbildning i Tyskland. Han var en märklig blandning av äventyrare, idealist och spion – och slutade som välbeställd bankdirektör vid Helsingfors aktiebank i Mariehamn! Jag minns honom från min barndom: en tyst och stillsam man som minsann inte gjorde mycket väsen av sig. Det var omöjligt att tänka sig honom på livsfarliga färder bland minorna i Ålands hav. Sundberg är verkligen en person som vore värd sin egen biografi.

Alltför vänliga?

Till höjdpunkterna i Nordmans artikel hör skildringen av NF:s internationella rapportörkommissions besök på Åland. Ålänningarna ansträngde sig för att göra ett gott intryck. Det pampiga mottagandet i Societetshuset i Mariehamn och vid Ålands folkhögskola i Finström måste ha förvånat de höga gästerna. De skulle ju övertygas om att Åland var förtryckt av Finland och därför borde tillhöra Sverige. Men frågan är om inte vänligheten nästan blev kontraproduktiv: befolkningen verkade ju ytterst välmående!

Intressant är för övrigt på hur olika sätt man tog emot rapportörerna i huvudstäderna: tämligen reserverat i Stockholm, festligt på högsta officiella nivå i Helsingfors.

Doktoranden Ida Scherman går i sitt bidrag grundligt igenom protokollen för att kartlägga de juridiska frågeställningarna och det politiska spelet när Ålandsfrågan slutligen avgjordes. Det är lärorik läsning, som kompletteras av filosofie doktor Tom Gullbergs genomlysning av exemplet Åland ur folkrättens perspektiv. Till de stora tvistefrågorna hörde kravet – framfört inte minst av Sveriges regering och den Ålandsvänlige kungen Gustaf V – på en officiell folkomröstning om landskapets framtid. På finländskt håll var man närmast skräckslagen inför tanken: alla visste ju vad resultatet skulle bli. Ledande politiker hävdade att ålänningarna var alltför få för att deras röst skulle ha betydelse i ett nationellt sammanhang. ”En liten fraktion av ett folk”, som Gustaf Mannerheim uttryckte det.

Argumenteringen ter sig bekant, exempelvis från senare års debatt om Kataloniens försök att frigöra sig från Spanien.

Pionjärinsats

Ilskan pyrde på Åland. Ändå anpassade man sig förvånansvärt snabbt till det nya läget. Sundblom och Björkman insåg att kampen för återförening förlorats; nu gällde det att utnyttja de möjligheter självstyrelsen ändå gav. För Björkman innebar det en nästan omänsklig arbetsbörda. Som Ålands första lantråd, med ytterst få anställda, byggde han i princip upp hela förvaltningssystemet. Tacken blev avsked på grått papper efter maktstriden med Sundblom om befästningsplanerna 1938.

Om detta har skrivits förr, främst av Martin Isaksson i sin biografi om Björkman. Däremot gör docent Kenneth Gustavsson en viktig pionjärinsats genom sin grundliga undersökning av de militära aktiviteterna på Åland under andra världskriget, inklusive det intressanta fenomenet Ålands hemvärn. Hans djupdykning i arkiven avslöjar många hemligheter och visar att det ofta var rena turen som räddade Åland från katastrof.

Jag har aldrig tidigare insett hur omfattande befästningarna i landskapet var. Allt sprängdes ju efter kriget och man ska ha god fantasi för att föreställa sig de militära anläggningar – fort, bostäder med toaletter, långa tunnlar i berget – som funnits på Hammarudda, Kökar, Herrö, Nyhamn och andra platser. På Kökar restes inte mindre än 37 byggnader för sovjetisk militär!

Bakom alla fakta om ubåtar och krigsfartyg – tyska, sovjetiska, finländska, svenska – i åländska vatten döljer sig en verklighet med skrämmande perspektiv. Gustavsson har hittat uppgifter om ålänningar som desperat flydde undan kriget, bland dem två män, tre kvinnor och två barn på båten ”Per J”, som förliste på Ålands hav.

I krigstid var Ålands demilitarisering helt åsidosatt. Tyska planen Tanne West 1944 byggde på att Åland snabbt skulle intas. Den sovjetiska anfallsplanen 1940 talade om att 18.000 man skulle invadera öarna. Det fanns knappast en enda vrå av Åland som inte skulle ha studerats av ryssarna. Den sovjetiska kontrollkommissionen krävde efter vapenstilleståndet 1944 upplysningar om det mesta, bland annat en detaljerad plan över stränder, hamnanläggningar, byggnader och brunnar (!) i Degerby i Föglö. Ryska konsulatet i Mariehamn framstår som kommissionens förlängda arm, medveten om sin makt.

”Fredens öar”

Ålandsfrågan och krigshändelserna är så dramatiska att slutet av 1900-talet kan te sig mera alldagligt. Ändå händer mycket. Ett nytt självstyrelsemedvetande växer fram med talman Thorvald Eriksson som ideolog. Tack vare de goda kontakterna till president Urho Kekkonen kan flera stora planer förverkligas med stöd av den finländska staten. Projekt 77 med självstyrelsegården, Arkipelag och Ålands museum genomförs. Åland blir medlem i Nordiska rådet 1970 och i EU 1995. Det åländska samhället utmålas allt oftare som en idyll, begreppet ”fredens öar” myntas av den karismatiske riksdagsmannen Evald Häggblom, att födas som ålänning räknas som en lottovinst.

Hur skapas en folklig identitet? Delvis åtminstone via litteraturen. Matts Dreijers ”Åland och ålänningarna” (1943), som fanns i de flesta hem, lyfts helt rättvist fram. Här kunde Valdemar Nymans insats också ha nämnts: hans guideböcker ”Åland. Midsommarstångens land” (1955) och ”På åländska vägar – till lands och till sjöss” (1980) bidrog i hög grad till den åländska självbilden.

Återförening med Sverige drömmer få om i dag. Men kulturellt sett förblir Åland vänt mot väster, precis som för ett sekel sedan.

Spretar åt olika håll

”Det åländska folket”, med sina åtta volymer under mer än 50 år, är ett projekt som spretar vilt åt olika håll. Vetenskapligt sett svajar bygget ibland. Det börjar med den borne berättaren Matts Dreijers teorier – sagor, skulle någon kanske säga – om ett storslaget förflutet. Här finns gedigna verk om stormaktstiden, frihetstiden och åländskt liv från kriget 1808 fram till Ålandsrörelsen. Erik Tudeer, en glad amatör i sammanhanget, skildrade 1900-talet på ett allmänt plan.

Att flera författare ska samsas inom pärmarna har sina problem. Det är praktiskt taget omöjligt att undgå upprepningar. (Felfinnaren noterar exempelvis att arkitekten Lars Sonck anges vara född på Åland. Han växte visserligen upp i Finström, men föddes när fadern var präst i österbottniska Kelviå.) I stort sett tycker jag ändå att texterna i det avslutande bandet håller hög klass, inte minst Dan Nordmans inledning. Den vore värd att i lätt bearbetad form utges som en egen volym, som kunde användas i skolornas undervisning i hembygdskunskap. Jag är övertygad om att unga läsare skulle fascineras av dramatiken när det moderna Åland föddes. ”För även om målet stundom var ett annat än det man uppnådde, kan ingen förneka att resan var hisnande”, skriver Nordman.

Bråkiga och opålitliga

Vi är ett stolt släkte, sa Johannes Eriksson. Men även andra adjektiv har använts. Finlands sändebud i Stockholm Alexis Gripenberg ilsknade till 1918 och menade att ”i politiskt avseende vore det en vinst att bliva befriad från de bråkiga och opålitliga ålänningarna, vilka visat sig föga fosterländska”.

Det var ingen särskilt diplomatisk bedömning. Men i en sak hade den gode ambassadören rätt: bråkiga kommer de egensinniga ålänningarna alltid att vara.

Gustaf Widén