Vi lever i en tid av längtan. Det som vi bara för drygt ett år sedan tog som en självklarhet – att resa, att ge en vän en kram eller att trängas på en solig uteservering – känns i dag ljusår bort. 

I fotograferna Tiina Tahvanainens och Hülya Tokur-Ehres utställning på Galleriet i Mariehamn blir skiljelinjen mellan före och efter pandemins utbrott extra tydlig. Det finns ett då och ett nu, men även en känsla av hopp inför framtiden. Kanske får vi snart börja fylla vår vardag med det vi saknar?

Hülya Tokur-Ehres visar 33 svartvita gatufotografier från länder hon besökte året innan coronasituationen eskalerade: Turkiet, Kroatien, Österrike, Frankrike, Italien, Sverige och Grekland. 

Fyllda av liv

Minst en människa förekommer i samtliga motiv. Där är ett par som omfamnar varandra i Paris, några äldre män ivrigt inbegripna i ett samtal på en uteservering, folksamlingar och barn som sitter uppflugna på de vuxnas axlar utan en tanke på om den äldre släktingen tillhör en riskgrupp eller inte. 

– Det är små människor, stora människor och suddiga människor, men gemensamt för alla bilder är att de finns där, säger Hülya Tokur-Ehres. 

När hon gjorde urvalet inför utställningen gick hon mycket efter vilken känsla motiven förmedlar.  

– Jag har valt ut bilder som visar glädje, men även upplevelser som vi saknar i dag. När jag sorterade bilderna reagerade jag till exempel på hur mycket folk det var på gatorna i Istanbul. I dag är många storstäder nästan som spökstäder. 

Ett av fotografierna från Montmartre fångar en kvinna som kör en vespa längs en kullerstensbelagd gata. Hülya Tokur-Ehres berättar att kvinnan var uppklädd, kanske var hon på väg till en fest.

– Jag tycker om friheten i bilden. 

Tidskapslar 

Tiina Tahvanainen ser de stilleben hon byggt och sedan fotograferat som små världar med inkapslade föremål från det förflutna. Vissa av föremålen är mycket gamla. I en av bilderna syns till exempel hennes farmors gamla strykjärn, men där finns också finns en skrivmaskin, brev, en telefon och en radiosändare från ett fartyg – saker som berättar om hur vi kommunicerade förr. 

– Jag samlar på gamla prylar, ju konstigare desto bättre, säger hon. 

Att bygga och fotografera stilleben har hon gjort förr, men upplägget är annorlunda den här gången – hon beskriver det som mer surrealistiskt, ja nästan lite dystopiskt. Hon har använt sig av studioljus i stället för dagsljus och riggat allt noga, många av föremålen är upphängda i linor som hon sedan redigerat bort. 

– Bakgrunden är helt svart, som att tiden vi lever i är här och nu. Vi kan inte planera framåt. 

För tolv år sedan var Tiina Tahvanainen med och tömde ett dödsbo. Vardagsprylarna sorterades snabbt ut. Men när de kom till de mer personliga ägodelarna var det inte lika enkelt. 

– Jag kunde inte förmå mig att sätta dem i en sopsäck. Jag plockade ut vissa saker och har förvarat dem i en kappsäck sedan dess. 

Som en hälsning

När Tiina Tahvanainen tolv år senare skapade ett stilleben av kvinnans föremål valde hon att använda en handskriven liten lapp som fanns bland tillhörigheterna. Nära lappen placerade hon ett förstoringsglas. 

Först senare läste hon vad det stod på det sköra pappret. Orden som kvinnan tecknat ner en gång för länge sedan kan säkert fungera som en tröst i de oroliga tider vi lever i. Bland annat skriver hon: ”Akta dig för missmodets förstoringsglas som förvandlar en liten sten till ett berg, ett missöde till en katastrof. Misstro din bedömningsförmåga när du är nere, koppla då av framtidsbekymren. Sov på saken och när du vaknar ska du i morgonljuset le åt gårdagens farhågor”. 

Vernissagen hålls på torsdag kväll klockan 18-20.