Det var en varm sommar året 1854. Solen hade stått länge och rågsäden var mogen för skörd i tidiga augusti. På Norrgårds i Finby, såväl som på alla gårdar i byn, arbetade kvinnor och män på åkrarna med skära, räfsa och rågskylar. En fransk soldat försökte i Deläng göra något åt en kvinna på åkern och hon slog honom i rumpan med räfsan. Ja, det är bara en av berättelserna från byn där cirka tiotusen fransmän slog sina läger. Berättelsen är faktiskt sann.
I grannbyn Svensböle knackade det på fönstret hos familjen Lindström en tidig morgon och man hörde någon ropa ”kukkelikuu”, vilket betydde att man ville göra affärer med hönsägg. Ja, fransmännen betalade snällt för det hade kejsaren uppmanat dem till.
Militära kartor
Under min tid som turistföretagare på Norrgårds i Finby stod jag många gånger och skröt för mina gäster om hur fransmännen även på vår gårds åkrar hade campat. Deras tält var resta ända emot Lövviksvägen långt i nordväst trodde någon. Såklart var det fullt överallt med röda och blåa byxor.
Jag fick så en dag för ett par tre år sedan tag i militära kartor både i fransk och engelsk språkdräkt. Där framgick mycket tydligt var i byn fransmännen slog upp sina tält. Och döm om min förvåning då jag fann att nästan ingen fransk soldat slog upp ett tält i den norra delen av byn. Nej, den största delen av anfallsstyrkorna slog upp sitt läger på vardera sidan av Svartbäck i södra Finby.
Flera regementen
I trakten av gården Kuggens vid Delängarna samt ner emot Övre viken var den närmaste förläggningen emot norra Finby förlagd, denna gård som ligger lite för sig själv öster om bydelarna. Där finner vi nämligen det tredje linjeregementet.
Det 48:e linjeregementet förlades på sydvästra sidan om Svartbäck nedanom ”Höcklä” berg.
Det 51:a linjeregementet finner vi på vardera sidan av Svartbäck nedan om Danelsgårdarna och mot Vikströms. Den andra delen av detta regemente finner vi ganska nära gården Kullans söder om bäcken. Intill dem, strax innan bäcken går under postvägen, finner vi det andra regementet. Vid denna tid ansamlades i närheten ett större kärr som under årens lopp försvunnit, eventuellt blev det utdikat på 1950-talet.
Nere i söder vid åkrarna Marn, invid en åkerö nära Dals vid Estviksvägen, finner vi de ryktbara Vincennesjägarna, även kallade ”Les Chasseurs à pied”, ur den tolfte jägarbataljonen. Som en kuriositet kan nämnas att dessa bar blå byxor då alla andra i de franska styrkorna bar röda. Detta kan man se av de talrika färgglada illustrationerna som gjorts, i de flesta fall av Edward T. Dolby.
200 hästar
Dessa jägare var alltid de första som stormade de mål man var utsedda att överta. De var utbildade i bergskrigsföring och noga utvalda. De skulle ha en viss längd och även ett fördelaktigt utseende.
Vad efterlämnade då fransmännen förutom berättelser ur vardagen? Ja, de hade med sig 200 hästar och dessa lämnade ifrån sig frön till bland annat Tusenskönan, eller Bellis som den också heter.
Fransmännen lämnade Finby den 4 september och den 9 juni, exakt 9 månader därefter, föds en brunögd flicka som skulle bli stammoder för en stor släkt i Sundsbygden.

Johan G. Granlund