– I dag känner få unga till Aline Grönberg, men de flesta äldre vet vem ”Vaddmamman” var, säger sondottern Anita Lindfors.

I den nyutgivna boken ”Vänta lite! Vaddaffären kommer” av Olli Kauremaa berättas historien om Aline Grönberg, hennes barn och de många företag som hade anknytning till Åbo Vadd. Författaren tecknar ett personligt och djuplodande porträtt av affärskvinnan och privatpersonen Aline Grönberg, men boken är bara ett exempel av flera på hur hon uppmärksammats den senaste tiden. I år är det nämligen 150 år sedan hon föddes, och det är ett jubileum som firats stort i Åbo.

Berättelsen om Aline Grönberg och det imperium hon byggde på ull, stickylle och lump är fascinerande på många sätt, inte minst för att hon inom flera områden gick i bräschen för andra kvinnor. Hennes vägval i livet tog henne också så småningom till Åland, men mer om det senare.

Så vem var hon då, hon som skulle komma att bli den första svenskspråkiga kvinnan i Finland att erhålla titeln kommerseråd, men som i folkmun gick under namnet ”Vaddmamman”?

Aline föddes den 3 november 1871 i Åbo. Föräldrarna Wilhelm och Erica Wiklund erbjöd henne möjligheten att studera vidare efter folkskolan men hon valde i stället att ge sig ut i arbetslivet. Att Aline var driftig redan då visar den platsannons hon lät publicera i Åbo tidning, och redan som trettonåring tog hon sina första steg in i textilbranschen genom en praktikanttjänst som butiksbiträde i John Dalbergs trikåvaruaffär. Aline avancerade snabbt och kunde efter några år titulera sig affärsföreståndare. Vid den här tiden träffade hon också sin första make Konstantin Johnsson och de fick tre barn tillsammans.

1908 var Aline 36 år och föreståndare vid Antskogs Klädesfabriks Åboförsäljning. Nu startade hon dessutom eget under namnet Åbo Waddaffär. Det var Aline som drev butiken men företaget registrerades i makens firmanamn.

– Även om det vid den tiden var tillåtet för kvinnor att grunda företag så var det inte brukligt, säger sondottern Anita Lindfors.

När maken dog året därpå lämnades Aline med hans skulder, men genom ett lån från en släkting lyckades hon till sist lösa ut sitt företag. I Olli Kauremaas bok finns ett citat från en radiointervju i vilken Aline berättar om det som hon kallade sina ”eremitår”:

”Under de första åren tvingades jag arbeta nästan oavbrutet, dag och natt. Jag och fru Enberg tog emot lump i samma rum som jag sov, de korta stunder det fanns tid att sova. Kaffe och mat kokade vi på trappan utanför affären, med hjälp av ett primuskök – det fanns inte rum någon annanstans.”

År 1911 gifte Aline sig med apotekaren Emil Grönberg. Hon ville dock inte ge upp sin verksamhet, att flytta från Åbo var otänkbart för henne och paret slöt en överenskommelse om att eventuella barn som föddes inom äktenskapet skulle vistas hos Aline i Åbo det första året, fram till skolåldern hos Emil och sedan åter hos modern.

Och så blev det, sonen Fjalar Grönberg som föddes 1912 växte upp med föräldrar som förvisso var lyckligt gifta – men som levde på olika orter.

– Vår farfar Emils apotek i Pungalaitio brann ned medan han var i Berlin för att meritera sig för jobb i Åbo, och då köpte han Stamapoteket i Mariehamn. Vår pappa Fjalar skrevs på Åland när han var elva år, även om han då gick i skola i Åbo, säger Anita Lindfors.

Aline fortsatte jobba enligt devisen kvalitet, vänlig betjäning och konkurrenskraftiga priser och kunde snart öppna butiker även i Nådendal, Salo och Helsingfors. 1925 flyttade vaddaffären in i det nybyggda Affärscentrumhuset vid Salutorget i Åbo och hon köpte själv en åttarummare på femte våningen i samma byggnad.

Den en gång så skuldtyngda Aline var nu stadd vid god kassa, och hon gjorde flera större donationer till välgörande ändamål, pengar som kom bland andra anhöriga till stupade soldater till gagn. Hon hyste också stor omsorg om sin personals välbefinnande och grundade en pensionsfond på två miljoner mark vid Åbo Vadd.

– Personalen var nästan som hennes familj, hon hade trotjänare som fanns vid hennes sida hela livet, säger barnbarnet

Eva Grönberg-Listherby.

Alines närmaste medarbetare, och även majoriteten av de övriga anställda, var kvinnor.

– Hon anställde alla personligen och alla rapporterade till henne. Hon krävde massor av personalen men också av sig själv, säger Anita Lindfors.

Som mest hade Aline uppemot 800 anställda i de olika delarna av sin verksamhet, som på senare år inte bara omfattades av butikerna utan också av fabrikerna Åbo Täckindustri och Åbo Fjäder.

Aline samlade på konst och i den egna samlingen fanns verk av konstnärer som Akseli Gallen-Kallela, Maria Wiik och Ålandsskildraren Erik Juselius. Hon reste gärna, och inte sällan kombinerade hon de två intressena.

Under sina resor hämtade hon hem nymodigheter som hon till Åbobornas glädje förverkligade i hemstaden. Ett exempel är den rulltrappa hon lät installera i textilvaruhuset och som stadens skolbarn – som hon betraktade som potentiella framtida kunder – fick åka i hur mycket de ville. Hon satsade också stort på julskyltningen och förverkligade ett kafé på andra våningen.

– Där fick man enligt amerikansk modell ett glas vatten till kaffet, säger Anita Lindfors.

Den sista resan gick till Stockholm, där Aline Grönberg den 29 augusti 1950 avled i en sjukdomsattack. Begravningen hölls i en fullsatt Åbo domkyrka och hundratals människor bevittnade också kortegen längs stadens gator.

Anita Lindfors, som liksom sina syskon växte upp i Mariehamn, var tolv år när hennes farmor dog.

– Hon var inte speciellt farmoderlig, utan pratade med mig som om jag var vuxen. Hon var väldigt respektfull och intresserad av vad jag tänkte och tyckte.

Anita Lindfors systrar Eva Grönberg-Listherby och Katharina Grönberg har inga egna minnesbilder av sin farmor men har genom andras berättelser kunnat bilda sig en bra uppfattning om hennes person. De har till exempel fått veta att Aline Grönberg var mycket mån om att personligen ta emot de skärgårdsbor som kom med lump, ejderdun, ull och fjädrar till Åbo, samt att hon var en person som inte var mycket för velande.

– När hon väl hade bestämt sig ändrade hon sig inte, säger Katharina Grönberg.

Efter Aline Grönbergs död levde företaget vidare i drygt 40 år. Det var i arvingarnas ägo fram till 1973, då hela aktiestocken såldes till en ingift släkting.

– Pappa hade lovat sin mamma att företaget skulle finnas kvar inom familjen, säger Eva Grönberg-Listherby.

– Men det var inte sörjt för vad som skulle hända efter hennes död, och barnen hade sina egna intressen. Företaget borde ha sålts meddetsamma till någon som engagerade sig i det, säger Anita Lindfors som själv jobbade på kontoret under några år.

Åbo Vadd fanns kvar till depressionen i början av 1990-talet då bolaget försattes i konkurs. Filialen Ålands Vadd, som öppnade 1952 i Apoteksgården, stängdes några år tidigare.

I början av november i år anordnade Åbo stad en festvecka för att hedra Aline Grönbergs minne. Då avtäcktes en relief som hennes barnbarnsbarn, formgivaren och skulptören Stefan Lindfors skapat och innergården i köpcentret Forum namngavs genom en plakett till Vaddmamma-torget. Samma vecka öppnade ”Aline 150” i Binkkala galleri vid Gamla stortorget, en utställning som pågår till den sista januari.

Trots att det gått drygt 70 år sedan Aline Grönberg dog råkar hennes ättlingar fortfarande på folk som kan berätta om olika händelser de förknippar med henne.

– En person som i dag är över 90 år berättade för mig om hur han på 40-talet stod på gatan och väntade på att ”Vaddens” julfönster skulle öppna. En annan mindes hur farmor kastade ner karameller från sitt fönster på femte våningen. Man visste aldrig vad som skulle hända, hon hittade alltid på något nytt, säger Anita Lindfors.