Åtta artiklar ingår i den nya volymen av ”Åländsk odling” och den både inleds och avslutas med texter som berättar om krigshistorien ur nya perspektiv. Först ut är etnologen Ida Hughes Tidlunds artikel om ålänningars minnen av hur världskrigen påverkade deras vardag. Hon har nyligen doktorerat vid Stockholms universitet och har i sin forskning utgått från intervjuer som finns i Ålands museums arkiv.
Vissa minnen vittnar om dramatiken, en pojke berättar till exempel om när han som nioåring tvingades ta skydd bakom en sten på ett fiskeskär för att undkomma beskjutningen från en tysk ubåt. Andra gånger är det vänliga gester, både från ortsbefolkningen och soldaterna, som lyfts fram.
Finsk soldat
Personligt blir det också när filosofie magister Olle Sjöstrand berättar om tre små anteckningshäften av Walfrid Johannes Kajala från Nådendal. Kajala ingick i Björneborgs regementes musikkår, som var stationerad i Mariehamn under några månader år 1919. I häftena, som i dag finns i landskapsarkivet, förekommer såväl dagbokslika anteckningar som skissartade teckningar.
– Han förstod inte ett ord svenska, så det är klart att den sortens iakttagelser han sedan gör är ganska impressionistiska. Antagligen avspeglar han en hel del av de tankegångar som kan ha funnits inom den finska militären, bland annat skriver han att de finska soldaterna inte var omtyckta av lokalbefolkningen, säger Olle Sjöstrand.
Rävfarmaren Väinö
Maj-Len Lindholm, pensionerad journalist och bonde, tecknar i sin tur ett porträtt av ”Rävfarms-Väinö” från Gölby, Jomala. Väinö Jansson, som han egentligen hette, hade många järn i elden och när han 1928 startade pälsdjursuppfödning med silverräv var det Ålands första.
Maj-Len Lindholm har egna minnen av honom och när hon fick ta del av hans efterlämnade handlingar – lantmäteripapper, bokföring, fotografier och så vidare – växte en bild fram av en person som vågade trampa nya stigar och som stod för banbrytande insatser inom det åländska näringslivet.
– Väinö var en otroligt driftig person som hittade lösningar på allt.
Som mest hade Väinö Jansson 3.000 rävar, och alla hade de egna namn. Det rörde sig om en för den här tiden omfattande verksamhet, med så många som 30 anställda. Många andra blev inspirerade av idén, och runt om i byarna dök det upp rävfarmar.
– Bara i Gölbytrakten fanns det fyra-fem stycken.
Svensk arkitekt
Sommaren 1923 kom Einar Rudskog till Åland för att på uppdrag av Ålands ungdomsförbund undersöka den lokala byggnadskulturen. Utifrån resultatet från sina inventeringar tog han sedan fram ritningar för typiskt åländska hus.
Bebyggelseantikvarien Johan Häggblom konstaterar i sin artikel, som är en omarbetad version av hans masteruppsats, att den rikssvenske arkitekten skulle komma att få stor lokal betydelse, bland annat står han bakom många av de åländska skolhusen.
Från åländsk sida anlitades alltså en svensk expert för att berätta för ålänningarna vad som är åländsk allmogebebyggelse.
– Det handlade om någon form av strävan efter att förtydliga eller förstärka bilden av att Åland hörde till den svenska kultursfären, säger Johan Häggblom.
Lånad retorik
Jenny Lavonius artikel tangerar samma tema. Hon behandlar Finlands svenska Marthaförbunds, men även Ålands Marthaförbunds, inflytande på konstruktionen av den kvinnliga samhällsmedborgaren och den minoritetsnationalistiska identiteten under 1930-talet. Artikeln baserar sig på hennes masteruppsats i historia.
– Jag upplever lite samma slutsatser som Johan Häggblom. På den åländska sidan är närheten till Sverige en viktig identitetsmarkör.
Den åländska minoritetsnationalismen liknar under den aktuella tidsperioden mycket den finlandssvenska, och i synnerhet den österbottniska.
– Man har lånat finlandssvensk retorik och applicerat den på åländska förhållanden och sedan hävdar man att det här är fruktansvärt unikt för ålänningar.
Hett i forskarvärlden
Jenni Lucenius, Freya Roe och Jan Storå är författarna bakom en artikel om Jettböle, den stenåldersboplats på Åland som upptäcktes först. Fortfarande i dag, mer än hundra år sedan de första utgrävningarna gjordes, produceras ny arkeologisk forskning om boplatsen. I artikeln presenteras de nya rönen, som allmänheten även kunnat ta del av i en utställning på kulturhistoriska museet.
– Nästan alla stenåldersforskare som närmar sig Åland landar förr eller senare i Jettböle, området har haft en dragningskraft i forskarvärlden sedan man hittade det, säger Jan Storå.
Petterssons verk
Joel Pettersson-kännaren Jonnie Listherby skriver om den donation på totalt tio verk av den åländska målaren och författaren som Ålands konstmuseum i år fick i enlighet med Mikko och Zaida Carlstedts, samt deras dotter Kerstins testamenten.
De två männen var goda vänner och för att bättre förstå både personen och konstnären Joel Pettersson har Jonnie Listherby inte bara studerat den brevväxling som förekom dem sinsemellan utan även gått igenom de donerade målningarna verk för verk för att tidsbestämma och analysera dem.
Textilkonservatorn Susan Hannusas har det senaste året arbetat med ett specialprojekt om de arkeologiska textilierna i Ålands museums arkiv. De äldsta kan troligen dateras till yngre järnåldern medan de yngsta härstammar från Bomarsund och 1800-talets första hälft. Susan Hannusas har fördjupat sig i hur museet bättre kan förvara textilierna och i hur de skulle kunna tillgängliggöras genom 3D-digitalisering.
