Redaktör för årsskriften, som är den 33:e i ordningen, är Heidi Viktorsson.

Den i det här sammanhanget återkommande skribenten Yngve Gustafsson medverkar med två texter. Den första handlar om en liten familjs liv ombord på den fyrmastade barken Passat. När Enzio Mattsson 1942 mönstrade på som stuert hade han sin fru Lempi Mattsson med sig. Som kvinna hade hon enligt gällande sjömanslag inte rätt att mönstra på ett oceangående fartyg, så hon fick i teorin följa med som passagerare – även om hon i praktiken hade uppgifter inom servering och städning.

Livet ombord saknade inte prövningar och Yngve Gustafsson beskriver hur varken besättning och passagerare undgick att påverkas av de olyckor och dödsfall som inträffade. När det senare stod klart att paret väntade barn fanns en viss oro, inte minst inför den stundande förlossningen. I Port Swettenham bestämde sig befälhavaren för att julen 1947 anställa en barnmorska och en sjuksköterska, som därmed fick följa med på färden mot Australien. Och tur var väl det, för bara några dagar senare föddes Jan-Erik Mattsson ombord – han är förövrigt den yngste personen i världen som kan stoltsera med titeln ”Kap Hornare”.

I sin andra artikel skriver Yngve Gustafsson om skonertskeppet Frideborg, som byggdes i England 1866 och senare skulle komma att få sin sista hemvist på Åland.

Andra världskriget

I mars 1940 anslöt Mariehamnsfartyget ss Signe till en konvoj över Nordsjön med destination England. Men fartygen skingrades under en storm och Signe har aldrig återfunnits. En teori är fartyget gick under i stormen. ”Men tyska bombplan hade siktats så det var inte uteslutet att hon hade bombats”, skriver Bertil Lindqvist.

Ombord, i befattningen som förste styrman, fanns lemlänningen Lauri Lindqvist, och om honom berättar Bertil Lindqvist i sin text. Flera av de omkomna kom från Föglö. En av dem, kocken Arne Sundblom, återfanns död i en av fartygets livräddningsflottar och begravdes av ortsbefolkningen på Shetlandsöarna.

Sjöförklaring

En annan tragisk händelse ur den åländska sjöfartshistorien redogör Ralph E. Sjöholm för. I mars 1929 köpte Gustaf Erikson den fyrmastade barken Melbourne, men fartyget skulle inte komma att finnas kvar
i hans flotta många år.

I mars 1932, 105 dygn efter att Melbourne avgått från Port Victoria i Australien, inträffade nämligen en kollision med motortankern Seminole utanför Irlands kust. Hela Melbournes för kapades bort och hon sjönk på bara fyra minuter. Drygt hälften av de 26 ombord överlevde.

Vid sjöförklaringen, som hölls i London redan samma sommar, närvarade flera åländska besättningsmän. Rättens utslag saknas, men hela skulden torde ha lagts på Seminole, skriver Ralph E. Sjöholm.

Minnesanteckningar

Ivar Hägerstrands (1889–1952) sjömansbana sträckte sig över ett halvsekel, han var mångårig skeppare på Viking under 1930-talet, men även den som förde befäl på Passat under de sista veteseglingarna efter andra världskriget. Det var också då han började skriva en bok om sina seglatser.

I ”Sjöhistorisk årsskrift” finns hans redogörelse med – från uppväxtåren på Lökskär till allt det han fick möta under sin karriär på sjön. Ivar Hägerstrand avslutade aldrig sina minnesanteckningar, men det material han nedtecknade omfattar många detaljer om allt från fartyg till vad som föredrog sig ombord och i hamnarna.

Kvinnans perspektiv

Hannah Sumelius-Nordin lyfter i sin artikel fram det maritima livet från ett kvinnligt perspektiv. I sjöfartsmuseets arkiv finns i dag 500 brev som sjömansparet Ida och Albin Eriksson skrev till varandra runt sekelskiftet 1900. Hannah Sumelius-Nordin har valt att fokusera på 134 av dem, samtliga skrivna av Ida Eriksson.

Breven avslöjar en hel del om hur livet tedde sig för Ida Eriksson på gården när maken var ute på sjön. Mycket av hennes tid gick till att trygga matförsörjningen inför vintern, och hennes arbete som sömmerska var viktigt för att få familjens pengar att räcka. Ibland lyser tröttheten igenom, som när hon skriver: ”Har haft mycket att arbeta med ensam, men det går. Tar en dag i taget.”

Som många andra sjömanshustrur levde hon även med en ständig oro för vad som kunde hända maken, och de sorger familjen drabbades av fick hon gå igenom på egen hand. Att deras dotter dött berättar hon om i ett av breven:

”Det har hänt mycket sedan jag sist skrev till dig, du skrev att flickan väl var bättre då du skrev sist men nog är hon bättre nu, för alltid har hon gått in i den eviga vilan.”

Även Johan Öfverström har till viss del använt brev för att skildra sin farfar sjökaptenen Erik Alfred Öfverströms liv och öde vid 1900-talets början. Alfred Öfverström föddes i Boston 1886, växte upp i Hammarland och omkom 1935 under oklara förhållanden på havet mellan Helsingfors och Sankt Petersburg.

Johan Öfverström analyserar den skriftliga korrespondensen mellan Alfred Öfverström och Gustaf Erikson och fram träder en bild av de omfattande krav som fanns på en kapten vid den här tiden.

Mjölkbåtarnas betydelse

Det har varit något av en utmaning för Gunnar Silander att hitta tillräcklig dokumentation om de åländska mjölkbåtarna och deras betydelse för den åländska skärgården på 1950- och 60-talen. Mjölkbåtarna var, berättar Silander, under den isfria tiden av året de 4.000 skärgårdsbornas enda dagliga förbindelse med fasta Åland. Många skärgårdsbor var även beroende av de inkomster de fick från mjölken.

Behovet av mjölktransporter skulle senare komma att bidra till en utvecklad infrastruktur
i form av broar och skärgårdstrafik.

Prentisarna

Skeppsföreningen Albanus ungdomsverksamhet ”Prentisarna” drogs igång av Freddie Olin för drygt 20 år sedan. Heidi Oliveira redogör för verksamhetens historia och för hur åländska ungdomar, oavsett socio-ekonomisk bakgrund, ombord på Albanus har lärt sig att segla en skuta på gammalt vis, samtidigt som de fått erfarenhet av att samarbeta och leva ihop på en liten yta.

Även Wilma Andersson bidrar till kapitlet genom att ge sin syn på hur det är att vara prentis på Albanus i dag.

I november ifjol gick Gun Erikson-Hjerling, född 1946, ur tiden i en ålder av 74 år och Anna Hjerlings text om sin mammas liv utgör det kapitel som avslutar årsskriften.

När Gun Erikson-Hjerlings pappa Edgar Erikson avled 1989 bestämde hon sig för att flytta tillbaka till Åland. Hon började jobba för familjeföretaget Gustaf Erikson, ett företag som hon senare skulle komma att köpa upp.

Gun Erikson-Hjerling var som ordförande för Ålands Nautical Club mycket engagerad i renoveringen och utbyggnaden av sjöfartsmuseet:

”Här kom Guns styrkor och intresseområden ihop och samverkade. Det handlade om att förvalta ett sjöhistoriskt arv
i kombination med intresset för kultur, arkitektur och åländsk sjöfart”, skriver Anna Hjerling.

Årets utgåva presenterades på Ålands sjöfartsmuseum
i går. Deltog i evenemanget gjorde även Jörgen Mansnerus, som höll ett föredrag om Bores LNG-drivna RoLo-fartyg.