I gryningen torsdagen den 14 december 1916 samlas en grupp passagerare vid Badhusbron i Västra hamnen, ungefär vid den plats där Pommern ligger i dag. De ska snart gå ombord på Boreägda ss Skiftet, som vid den här tiden är chartrad av ryska marinen. Stämningen är spänd, den nya faran för minor är inte okänd, skriver Kenneth Gustavsson i Sjöhistorisk årsskrift (1992-1993). Gruppen består av 56 militärer, 7 arbetare och 13 civila. Med en besättning på 15 personer landar slutsiffran på 91 personer ombord när fartyget avgår mot Åbo klockan 8.30.

Strax före klockan 9 ser den ryska kustbevakningen ångaren bakom Rödhamn. Ute på Rödhamnsfjärden finns, skriver Kenneth Gustavsson, ett okänt minbälte som Skiftet nu närmar sig. 9.30 befinner sig fartyget mitt inne i bältet och när en mina träffar fartyget föröver blir explosionen våldsam.

Ögonvittnen ser från Rödhamnshållet hur Skiftet kränger, först åt babord och sedan åt styrbord, innan fören börjar sjunka. En ny explosion och vit ånga stiger uppåt, förmodligen från ångpannan. När fartyget sjunker, troligen på bara mellan en till två minuter, tar det majoriteten av människorna ombord med sig i djupet.

Kvar i vattnet finns nu ett 20-tal personer. Vissa försöker simma, andra är medvetslösa. Ännu ska det dröja omkring en halvtimme innan räddningen kommer.

Överlevande vittnar

Endast fem av de personer som befinner sig ombord på Skiftet ska komma att överleva katastrofen: Hammarlänningen Konrad Gustavsson som var på väg till Åbo för en blindtarmsoperation, arbetaren vid Ab Granit Eino Nurmio från Salo, motorunderofficeren Alexander Zget, Matjev Traev som var kock vid marinbataljonen och korpralen Ivan Paramonov. Kenneth Gustavsson har tagit del av deras nedtecknade ögonvittnesskildringar, som i flera fall innehåller hjärtskärande detaljer om kampen för överlevnad.

– Jag hittade berättelserna i Krigsarkivet i Stockholm. Det var en officer på Åland som tog en stor bunt papper med sig och sålde dem till Sverige, säger Kenneth Gustavsson till Ålandstidningen.

Ålänningen Konrad Gustavsson (som senare byter namn till Conrad Häger) har berättat att han befinner sig ute på däck vid explosionen. Han hamnar i vattnet där han får tag i en stege som han klamrar sig fast vid tillsammans med tre andra. Innan han förlorar medvetandet hinner han uppfatta en fartygssida och känner hur någon tar tag i hans ytterkrage för att dra upp honom. Eino Nurmi har i sin tur redogjort för hur han, med hjälp av flagglinan lyckas hålla sig flytande vid förmasten.

Sju ålänningar

Kenneth Gustavsson har också kartlagt de olika räddningsaktionerna, vilka består av tre militära initiativ och ett privat. I det sistnämnda fallet är det lotsen Herman Ekholm på Gloskär som tillsammans med sina söner beger sig av i två båtar för att hjälpa till och de lyckas också rädda två personer.

Gustavsson konstaterar i årsskriften att händelsen var ett hårt slag både för den ryska militären på Åland, som förlorade över 50 officerare och meniga, men även för det åländska samhället: ”Åtminstone sju ålänningar eller personer med åländsk anknytning omkom, däribland en stor del av den administrativa ledningen, med häradshövdingen, kronofogden och tullförvaltaren.”

Efteråt florerade rykten kring vad som orsakade katastrofen, men Kenneth Gustavsson slog redan för flera årtionden fast att det rörde sig om en tysk mina som lagts ut av ubåten UC-27, som opererat i de åländska vattnen i november månad samma år. Han säger till Ålandstidningen att den mina som hösten 2019 påträffades i Rödhamnsfjärden var en av de minor som lades ut av samma ubåt. Det vet han eftersom han i krigsarkivet i tyska Freiburg har hittat ubåtens krigsdagbok, som fördes när den gick in och lade ut minorna.

– Det finns exakta positioner för var minorna lades ut, på vilket djup och till och med deras tillverkningsnummer. De lades ut på några platser mitt i faret, säger han.

Bärgade föremål

Skiftet bärgades aldrig, men på 1960- och 70-talet var vraket populärt bland sportdykare och på Ålands sjöfartsmuseum finns i dag flera föremål som tagits upp. Ett av dem, en äggkopp som donerats till museet av en dykare, ingår i ”Hildas doft – en utställning om tingens själ”, som pågår till den 2 januari.

– Äggkoppen är ett av mina favoritföremål i utställningen, eftersom den är något vi alla kan relatera till. Det är ett vardagsföremål som ger en fin brygga till det som hände 1916. Man kan tänka sig att många ombord satt och åt frukost just när det här hände och det sägs att de enda som hade en chans att överleva var de som hade sökt sig ut på däck, säger intendent Heidi Viktorsson.

I den permanenta delen av utställningen finns också bland annat en spritkompass, glas och en brandpyts från Skiftet.

– Och på Önningebymuseet finns en skeppsklocka.

Tiden efter händelsen fylldes Ålandstidningen av ett antal dödsrunor. Men krigscensuren gjorde att tidningen inte fick skriva om katastrofen. Eric Bambergs efterlevande satte dock in en annons, där en belöning utlovades till den kunde hitta liket efter kaptenen. I dag är vraket, som sjönk mitt i farleden, troligen svårt sargat av färjtrafiken.

– Det är antagligen väldigt få som känner till händelsen i dag, åtminstone bland de yngre generationerna, säger Kenneth Gustavsson.

Fakta/ ss Skiftet

• 1907 beslöt Borebolaget att låta bygga en isbrytande passagerarångare. Planen var att hon dels skulle sättas in på linjen Åbo-Skärgårdshavet-Mariehamn, dels fungera som reservångare på linjen Åbo-Stockholm.

• Ångarens längd var 33 meter, bredden 7,7 meter och hon mätte 192 netto- och 336 bruttoregisterton.

• Ombord fanns hytter för 42 förstaklasspassagerare och tre utrymmen (damsalong, herrsalong och matsal) där passagerarna i tredje klass kunde vistas.

Källa: Kenneth Gustavssons artikel i Sjöhistorisk årsskrift för Åland 1992-1993.