Guy Frisk föddes i Lovisa 1934. Som sextonåring flyttade han till Helsingfors och från 1960 var Åland hans fasta punkt i tillvaron. Guy Frisk hade tidigt klart för sig att han ville bli konstnär. Han avbröt studierna i lyceet i Lovisa när han gick i sexan, nuvarande första klass i gymnasiet, och då sökte han i hemlighet in till Ateneum i Helsingfors. Han blev antagen för en två veckors provkurs och på den vägen var det.
Efter två år på Ateneums kvällsskolekurser kom Guy Frisk in på Ateneums dekorationslinje. När studierna var avklarade sökte han först ett lärarvikariat i Hangö, men han hamnade i Mariehamn som teckningslärare vid Ålands lyceum på ett provår. Och det blev ett långt provår. Han stannade som lärare vid lyceet fram till 1978. Sedan dess var han fri konstnär på heltid med mer än 100 separatutställningar i CV:n.
I slutet av 60-talet köpte Guy Frisk Mattas vackra gamla mangårdsbyggnad från 1839 i Lumparland, Krogstad. Den första ateljén inrättades på vinden i det stora huset, men i slutet av 70-talet byggdes den stora fristående ateljén invid hemmet, på andra sidan landsvägen. Från början hade arbetsrummet generösa takfönster, men efter otaliga läckage täcktes de över och i stället togs ett stort parti med fönster upp i husets norra gavel.
Guy Frisk var inte rädd att säga sin mening. Han klassade till exempel inte den moderna typen av installationer som konst. ”Det är teaterkulisser”, sade han och fortsatte vid en intervju 2011: ”Det är en uppfattning av konst, men det har ingenting med konst att göra i den bemärkelsen”.
I drygt sextio år bodde Guy Frisk på Åland. Han trivdes på Åland, men han erkände att det kunde vara svårt att bli fullt accepterad som inflyttad. Frisk sade att öbor är speciella och för ålänningarna är man för alltid inflyttad: ”Du är inte härifrån” kan man få höra, berättade han vid den tidigare nämnda intervjun 2011. På frågan vad som är det bästa med Åland, svarade Guy Frisk: ”Det är att ingen bryr sig om vad man gör. Man är helt isolerad. Man ska vara hård och grym för att orka hålla på med sig själv”.
Förstås hade naturen och miljön i landskapet också en väldigt viktig betydelse för honom, men han poängterade också att han gillade den åländska attityden: ”Här finns en anda som jag tycker om, man är sig själv och alla tar vara på sig själva, man är lite stursk och skrytsam – det är som det ska vara på en plats där man lever lite isolerat så här på en ö”.
Genom åren blev det många resor ut i världen, och gärna till andra öar. Island var en favorit. Han slog fast att ”Islänningarna är så självständiga och självsäkra. De upplever att de lever i mitten av världen och allt utanför är ingenting. När man väl blivit accepterad av en islänning så får du göra vad som helst, och det är alltid fest med en gång när man kommer, och hela samhället bjuds in”.
När Guy Frisk reste så skissade han mycket. Skisstekniken var nästan stenografisk och i ateljén utvecklade han sedan skisserna till målningar. I den egna akvarellboken han utgav 2006 kan man följa arbetssättet. Under åren förändrades akvarelluttrycket, precis som hans övriga konstnärliga produktion. Han avskydde stagnation. På sextiotalet var akvarellerna ljusa och expressiva. På sjuttiotalet blev stilen mer disciplinerad och exakt. Han arbetade då gärna i rena färgfält och fläckar, där färgen lades i ett enda skikt. På senare tid blev måleriet mer expressivt och färgklangen djupnade. Han var inte främmande för att blanda tekniker och collage var under det sista decenniet ett favorituttryck.
Guy Frisk sade att akvarelltekniken var viktig för honom: ”Man blir aldrig vän med den, men man blir alltid upptagen av den och engagerad eftersom det aldrig blir exakt lika – det är det som ger inspiration”. Ofta arbetade han med akvarell som grund för målningar i andra tekniker. Han var kritisk till ytlig undervisning av akvarellteknik som han ansåg att började förekomma allmänt. ”Folk blir matade med tekniktips, innan de överhuvudtaget har lärt sig grunderna i traditionellt akvarellmåleri. Innan man experimenterar med sådant borde man ha grundkunskaper i måleri och teckning. Det tekniska ska inte belasta sättet att måla, det ska vara ett hjälpmedel i måleriet”, sade han för drygt tio år sedan i en intervju för Nordiska akvarellsällskapets tidning Akvarellen. Direkt avbildande konsten hade Frisk även svårt för, han sade: ”Det är intrycket av det du ser som du ska avbilda”.
Kompositionen var Guy Frisk också alltid noga med. Han sade att målningen ska innehålla en rytm – ”Man ska känna att målningen har en tyngd och att man som betraktare kan röra sig rätt in i bilden. Bilden ska inte ha en rörelse åt något håll”. Ofta finns svarta fyrkanter och hål i hans bilder. Frisk berättade att de hade med kriget att göra. Han var sex år när kriget bröt ut och åtskilliga timmar tillbringades i mörka skyddsrum. Dessa traumatiska minnen spökade länge i hans bildvärld. Otaliga är också självporträtten i produktionen. Om dem berättade han ”När jag fastnar och inte får till måleriet som jag vill, brukar jag ta till självporträttet. Det tar högst tio-femton minuter innan jag står och grinar åt mig själv då, man kan ju inte vara förbannad på sig själv hur länge som helst. Förr satt jag vid en spegel, men det behöver jag inte längre, nu vet jag hur jag ser ut”.
Guy Frisk hade inte några direkta förebilder inom konsten. Han ville utveckla en självständig stil. På en fråga om vilka finska akvarellkonstnärer han uppskattade nämnde han Carl Wargh som redan från början hade ett alldeles eget bild- och formspråk. Frisk var studiekamrat med Wargh och mindes att han redan under studietiden var väldigt självständig i uttrycket: ”Det är ett minimerat uttryck, där betraktaren själv nästan måste lägga till några streck för att se någonting.” Frisk nämnde även Nandor Mikola som viktig för akvarellkonsten i Finland. Han tyckte dock att många målare tog för starka intryck av Mikola. Enligt Frisk blev vissa helt enkelt för präglade av sina lärare. När Guy Frisk själv var lärare var han väldigt noga med att inte dyvla på eleverna sitt bildspråk: ”Jag målade aldrig för mina elever, för mig var det viktigt att de fann sitt eget uttryck och sitt eget bildspråk”, berättade han efter pensioneringen.
Guy Frisk var aktiv i sitt konstnärskap högt upp i åren, trots att sjukdom drabbade honom hårt. Den kvarlämnade ateljén dignar av arbeten. Allt är ordningsamt instuvat i hyllor och skåp. Hans metod att plastlaminera sina akvareller fick han mycket kritik för, men han var övertygad om att lamineringen förlängde hans målningars hållbarhet.
Intresset för Guy Frisks konst har varit störst på Åland. När han flyttade bort från Helsingfors försämrades möjligheterna att knyta viktiga kontakter till konstetablissemanget. Det har troligen inverkat menligt på intresset för och kännedomen om hans konst i fastlandet. Hur intresset för hans konst nu utvecklas efter frånfället är omöjligt att sia om. Ett är dock säkert – Åland har förlorat en stark, egensinnig, kompetent och intressant konstnär.
Kjell Ekström
