Den sista delen i Leo Löthmans trilogi om den egna släkthistorien ges ut i slutet av augusti på Litorales förlag. Medan de tidigare delarna bygger på dokumenterade fakta tar Leo Löthman nu själv över som berättare. Han tycker att det har varit svårare att skriva med utgångspunkt i den egna upplevelsen. 
– Om mina egna minnen är pålitliga eller inte vete tusan, men jag baserar mig till stor del på dem. Det har väckt väldigt mycket funderingar och självrannsakan under processens gång och på det stora hela har det varit svårare, men väldigt intressant. 
Förvånande upptäckter
Leo Löthman berättar att han alltid känt sig åländsk och under skrivandets gång fått undersöka sitt finska släktskap. 
–  Jag känner mig verkligen som ålänning och sjöfarare sedan urminnes tider och därför blev jag så förvånad när det kom fakta på bordet att jag inte är det. Jag känner fascination över mitt finska arv och hur kulturer formar människor.
Pratades det inte om släktens ursprung i ditt barndomshem?
– Jag tror egentligen att mamma pratade en hel del om det, men det intresserade inte mig på den tiden. Det var kanske typiskt barn. Först när jag kom i kontakt med en släkting till mig som varit engagerad i släktforskningen fick jag höra berättelserna om de som levde innan mig. 
Åländsk kultur
Den första delen, “Himlen över Helvetinjärvi” utspelar sig i en finsk urskog kring 1850-talet. I den avslutande delen har familjen bosatt sig på Åland. 
– Det ligger i sakens natur att det blir en helt annan berättelse med en annan ton. Den här romanen handlar mellan raderna om hur annorlunda Åland är gentemot Finland och Sverige och vad det beror på.
Leo Löthman satte punkt för sista kapitlet i början av maj, men utgivningsdatumet är ännu inte helt fastställt. 
– Jag har varit väldigt trött under försommaren, det har varit en utmattande process. Jag har trots allt jobbat med det här projektet i 6-7 år. 
Många oskrivna berättelser
Han tror ändå inte att han kommer att kunna hålla sig ifrån skrivandet särskilt länge.
–  Jag har alldeles för många idéer och börjar känna brådska. Jag är ingen ungdom längre och det finns hur många oskrivna berättelser som helst. 
Drabbas du någonsin av idétorka?
– Nej, det gör jag inte, men det uppstår många olika slags problem som gör det svårt att komma vidare ibland. Det går fel i tankeprocessen för att man har för många olika trådar och spår i huvudet –  eller, jag tror inte det går fel egentligen, jag tror att det ska vara mödosamt. Det ska inte vara något lätt jobb att skriva.

Jorunn Lavonius