Det är musik som en gång klingat men som i dag endast existerar i noternas dammiga arkiv. Okänd för de flesta. Det kan åtminstone jag instämma i, för den enda av de tio kompositörerna i programmet jag kände till, var Clara Schumann. Den äldsta av dem var född på 1700-talet och den yngsta 1972.
Konserten hade ett kammarmusikalisk anslag vilket också var representativt för de platser där kvinnors musik i äldre tider framfördes. För det var i hemmens borgerliga salonger som kvinnor oftast uppträdde.
Österrikiska Marianne von Martinez (1744-1812) utbildade sig i cembalo av kände Joseph Hayden, men var också flitig tonsättare. Patrik Komorowski spelade hennes Sonat i A-dur i tre satser. Musiken är skriven i traditionell 1700-talsstil med barockens svängiga ideal. Martinez sonat toppades av avslutande ”Tempo di Minuetto” som jag tyckte hade ett eget originellt musikaliskt uttryck. Och det är alltid ett stort nöje att lyssna till Komorowskis imponerande pianospel.
De vokala insatserna i konserten framfördes av sopranen Therese Karlsson. En av dem var finländska Jennah Vainios (1972-) tonsättning av Edith Södergrans dikt ”Nattlig madonna”. En vaggsång med mollkänsla. I musiken finns melankoli, ömhet och oro men också ljus. Therese Karlsson förmedlar alla dessa känslor i sin sång.
Zaida Ponthin, är en ung åländska som i tuff konkurrens skapat sig en plats i musikeliten. Som frilansande violinist har hon uppdrag i orkestrar, ensembler men även i TV-program och musikstudior. Hon leder även den egna Isolakvartetten.
I ”Listen to her”, medverkade hon i flertalet av konsertens nummer men jag vill särskilt lyfta fram hennes tolkning av finländska Agnes Tschetschulin (1859-1942) ”Berceuse” skrivet 1888. Verket har ett fint musikaliskt skimmer och Zaida Ponthin fyller stråken med färger och sköna linjer. Men hon lyser kanske mest i Amy Beach (1867-1944) ”Romance” där känslor och virtuositet mejslas fram i hennes spel som utmärks av skicklig spelteknik och musikalitet. Allt i lyhört samspel med Komorowskis piano.
I avslutningsnumret ”Chanson d'Amour”, också skriven av amerikanska Amy Beach, låter Therese Karlsson sin sång flöda ut i toner influerad av fransk chanson. Det sjungs med kraft och stort vibrato, känns verkligen franskt. Therese Karlsson gör sig bra i den genren.
Beträffande konsertens repertoar är kompositionerna njutbara och intressanta. Så klart finns det några som inte direkt slår an och som behöver fler lyssningar. Men så är det ju i de flesta konserter. Och jag tycker ”Listen to her” har det viktiga budskapet att musikskapande inte endast tillhör mannen.
Text: Eivor Lindström
