» Film Recension
”Tigrar”
Vad: Spelfilm (2020).
Genre: Drama.
Manus och regi: Ronnie Sandahl.
Producerad av: Piodor Gustafsson.
Filmfotograf: Marek Septimus Wieser.
Scenograf: Kajsa Severin.
Medverkande: Erik Enge, Alfred Enoch, Marizio Lombardi, Frida Gustavsson, Liv Mjönes.
Längd: 119 minuter.
Åldersgräns: 12 år.
Tonen sätts direkt i en av inledningsscenerna. En sextonårig svensk kille genomgår en medicinsk besiktning under överseende av läkare med nollställda ansikten. Den unge mannen är på väg att uppfylla sin och så många andras dröm, den om proffsspel i det italienska fotbollslaget Inter. Läkarna talar över hans huvud, på ett språk han inte förstår: ”Vad betalade de för honom? Han är ganska tanig.”
I ”Tigrar”, som i veckan gick upp på svenska biografer och som från den 24 september visas på Bio Savoy, skildras en ljusskygg del av fotbollen, en som elitklubbarna troligen helst skulle låta stanna i skymundan. En värld där elitspelarna förvandlas till en form av handelsvara så fort deras kontrakt är påskrivna.
Filmen baserar sig på en sann historia, en som tidigare också berättats i självbiografin ”I skuggan av San Siro” (2007). Som tonåring fick Örebrotalangen Martin Bengtsson proffskontrakt i Italien. Samtidigt tampades han med inre demoner och det som förde Martin så högt man kan komma drog samtidigt ned honom. Hans drivkraft gränsade till maniskhet, han tränade hårdast av alla, pressade sin kropp till det yttersta, men för hans psykiska ohälsa fanns ingen plats och inte heller någon hjälp att få i den elitistiska och pennalistiska miljö han vistades i.
Ålänningen Erik Enge gör en fantastisk tolkning av den hårt ansatte fotbollsspelaren. ”Filmen kommer att bli ett monumentalt genombrott för Erik”, sade regissören Ronnie Sandahl till Ålandstidningen förra hösten. Han har rätt. Erik Enge har alla förutsättningar att kunna nå hur långt som helst.
Han har som skådespelare ingen lätt roll i den här filmen. Karaktären Martin är fåordig, men samtidigt nästan hela tiden i bild. Dessutom smyger sig kameralinsen återkommande nära, nära hans ansikte. Men även om Erik Enge gestaltar en person som kämpar för att hålla känslorna inom sig lyckas han genom sitt kroppsspråk – de små ticsen, den jagade blicken och det ansträngda leendet – att på ett självklart sätt förmedla allt det där som pågår på insidan. Utsidan är strösslad med lyxbilar, autografjägare och glamorösa fester men det märker man knappt, för Erik Enge har en utstrålning och närvaro som gör att han står i centrum för varje scen vad som än händer runt omkring honom.
Kvinnorna i den här filmen är lätträknade och de får (som i så många andra sammanhang) stå för det sansade och trygga – mamman Karin, som görs av Liv Mjönes och Martins flickvän Vibeke (Frida Gustavsson). Den senare är modell och intressanta paralleller finns mellan hennes och Martins världar. Båda har nått positioner många skulle ge allt för, men båda är också utbytbara.
Manusförfattaren och regissören Ronnie Sandahl har tidigare bland annat skrivit manus till filmen ”Borg” (2017). Hans nästa del i den karaktärsdrivna trilogin om sport och psykologi blir gymnastikdramat ”Perfect”, som regisseras av Olivia Wilde.
I ”Tigrar” vrider han ner volymen, det märks inte bara i Erik Enges skådespeleri utan i allt från den dämpade ljussättningen och de deprimerande miljöerna till tempot. Ändå finns hela tiden ett driv i berättelsen, och de relativt korta klippen från olika fotbollsmatcher och träningar ger ytterligare skjuts framåt. I en ångestladdad scen tonas larmet på en fullsatt stadion ut och publiken på läktarna förpassas till periferin. Kvar står huvudpersonen, han är hyllad, han har uppnått sin barndomsdröm, men där och då ter han sig mest som en tiger fångad i en gyllene bur.
”Tigrar” är inte bara en angelägen skildring av fotbollsvärldens smutstvätt. Den är minst lika mycket – om inte mer – en film om frågor vi alla, fotbollsspelare eller inte, har ställt oss: Är jag tillräckligt bra, vad vill jag med mitt liv? Och får man lov att ändra sig?
Annika Kullman
annika.kullman@alandstidningen.ax
tel: 26 644
