Hans arbete har länge handlat om tuberkulos och de socioekonomiska riskfaktorerna av densamma. Nu har Knut Lönnroth landat på Åland och ser fram emot en ny fas i livet med mer utrymme och mindre flackande, även om det internationella engagemanget fortsätter.
Omkring tio miljoner människor i världen insjuknar årligen i tuberkulos. En och en halv miljon dör. Den är en av de mest spridda infektionssjukdomarna. I fattiga länder innebär den direkt livsfara.
– Tuberkulos är den infektionssjukdom som dödar flest i världen. Vanligare än hiv/aids som dödsorsak, säger Knut Lönnroth, professor i socialmedicin vid institutionen för global folkhälsa vid Karolinska institutet och nytillträdd landskapsläkare. 
I många år har tuberkulos varit hans fokus i arbete och forskning. Och är så fortfarande, parallellt med lokalt socialmedicinskt och folkhälsoinriktat arbete. Det handlar bland annat om hur hälso- och sjukvårdsystem – särskilt i låg- och medelinkomstländer – kan utformas för att bekämpa sjukdomar som tuberkulos effektivare. 
Fattigdom och ohälsa
För att kunna minska spridningen och effektivisera vården krävs mer kunskap om sjukdomens koppling till socioekonomiska faktorer. Vetskapen att tuberkulos är en typisk fattigdomssjukdom räcker alltså inte, utan det är också viktigt att förstå varför för att kunna utforma effektiva åtgärder.
Under sina 14 år inom världshälsorganisationen, WHO, var det just det Knut fokuserade sitt arbete kring. Det vill säga hur sjukvården bäst kan samverka med andra samhällssektorer för att förebygga tuberkols – och därmed minska sjukdomens sociala och ekonomska konsekvenser.
– Jobbar man kliniskt här så ser man den knappt, säger han om tuberkulos som är en ovanlig sjukdom i våra välfärdstater.
Sedan hösten 2015 är han professor vid Karolinska institutet. Där han fortsatt, och fortsätter, sin forskning. Och han är fortfarande engagerad i internationella projekt. Kopplingen till WHO finns kvar genom de olika expertgrupperna han sitter i, plus att han är med i olika forskningsgrupper och andra internationella institutioner via sin professur på KI. 
Även migration och hälsa hör till hans område. Och han har många forskningsprojekt på gång. Bland annat utvärdering av tuberkulosscreening bland migranter.
– Det saknas vetenskaplig evidens och lämpliga riktlinjer. Det behövs mer forskning och utvärderingar.
Det var när Knut började doktorandprogrammet som han kom in på tuberkulos. Det blev brytpunkten för honom vad gäller det professionella livet. När han började var tuberkulos i låg- och medelinkomstländer väldigt mycket på agendan, förklarar han. Därmed var det ett lämpligt ämne för att ha med som fallstudie, även om det egentligen var finans- och organisationsområdet som i grunden lockade. 
Avhandlingen handlade om privatisering av sjukvården i vissa fattiga länder - en fallstudie med fokus på tuberkulos. Han nämner den globala kontexten. Att förstå de stora utmaningarna. 
– Det var väldigt mycket på agendan då, och det har fortsatt vara en global krissituation. 
Självklart att studera
Knut studerade till läkare vid Göteborgs universitet. Han kom från en akademisk familj och det var självklart att studera på universitet.
– Det handlade inte om huruvida jag skulle studera på universitet, utan vad. 
Som tonåring, och vid gymnasievalet, var han intresserad av naturvetenskaper - biologi och biokemi - och kunde tänka sig att bli marinbiolog.
– Och åka till exotiska, spännande platser, säger han med glimten i ögat.
I ett skede fanns också tankarna på att bli arkitekt, som sin mamma, men det valde han bort.
När han så fick sina gymnasiebetyg tänkte han:
– Shit, vad ska jag göra med de här.
Han gav läkarprogrammet en chans, och det visade sig vara intressant. De första tio åren, efter allmäntjänstgöringen och specialiseringen, arbetade han kliniskt med inslag av forskning.  Det handlar, menar han, om att lära sig på fabriksgolvet. Småningom gled han snarare in mot samhällsvetenskaper än mot biomedicin, och därmed in på socialmedicin.
Inom socialmedicin behöver man även de kliniska kunskaperna, understryker han.
– Där organisation möter det kliniska. Vissa saker är svåra att förstå om man inte har jobbat kliniskt.
 
Socialmedicinen är en liten disciplin, förklarar han.
– Det finns inte heller så många tjänster.
Han nämner ingredienser som ojämlik hälsa, prevention, styrning och finansiering. Förr, förklarar han, handlade det om ”socialläkare” som jobbade med utsatta grupper i särskilt utsatta områden. I dag handlar det sammantaget om folkhälsa - hur samhället påverkar hälsan, och hur man påverkar samhället för att åstadkomma en bättre och jämlik hälsa.
WHO och global hälsa
Han har aldrig ångrat sitt yrkesval. 
– Med dagliga intellektuella utmaningar, plus att det är så konkret.
Utlandsvistelserna har genom åren varit många och långa. 1993 var han och hustrun Leila Cromwell-Morgan Lönnroth i Vietnamn och 1995-96 var de i Australien i två år då han gjorde sin magisterutbildning. Småningom bosatte sig så familjen i Genève, där Knut jobbade på världshälsoorganisationen WHO:s huvudkontor.  Det som till en början skulle vara två år, blev till två år till, följt av ytterligare fem år. Och så vidare.
– Vi hamnade i Schweiz genom min doktorsavhandling. Den låg, som sagt, rätt i tiden. Och jag fick kontakt med en avdelning inom WHO. Tuberkulosavdelningen.
– Leila tycker om att åka bort så det är lätt att fatta sådana beslut. Alla barnen gick största delen av skolgången där.
När sedan flyttlasset gick norrut igen började Åland locka allt mer. Leila är född och uppvuxen på Åland, inflikar han.
– Jag har varit här på somrarna i över 30 år, och när barnen var små mest på Sottunga där svärfar Raul Petrell har en stugby. 2010 köpte Leila en stuga här på Åland. Visionen var att det skulle bli permanent boende någon gång. När jag sa att jag vill bo på Åland, påminde min fru om att det är tyst och mörkt på vintern.
Den här vintern är hans tredje på Åland. Och vintermånaderna har inte avskräckt honom, trots Alfrida som dessutom bidrog till fyra dygn utan el. 
– Vi bodde först en vinter i stugan, medan vi byggde till stugan med ett hus. Det är fantastiskt att vara här på vintern och inte bara under sommarmånaderna.
Havet och naturen, och allt som han associerar till det, är Åland för honom. Även om Knut var en stadspojke uppvuxen i en hyreslägenhet i Göteborg så tillbringade han alla somrar i Bohuslän. Där kom havet in i hans liv.
– Det var det goda livet. Havet ger mig lugn. Även när det blåser 18 sekundmeter och jag sitter på Rosella, säger han leende.
Verktygslåda i present
Knut tycker om att jobba med händerna.
– Det kan jag tacka min fru för!
Under uppväxten - i en akademisk familj, i en hyreslägenhet i Göteborg - fanns det inte ens en verktygslåda i familjen. 
– Men med en åländsk hustru kom frågan: ”Vad är det för karl?” Så i 30-årspresent fick jag en jätteverktygslåda av henne. Ett par år senare köpte vi vårt första hus. Då var det upp till bevis, säger han och skrattar.
– Jag har gjort många misstag, men jag har fått lära mig. Det är kul! Men jag är inte i närheten av riktiga åländska män – och kvinnor.
Och det har blivit en del husprojekt och renoveringar genom åren. Projekt som har tagit tid och kraft. Men nu är de ganska färdiga med det, säger han. De har landat på Åland.
– Jag har veckopendlat i två och ett halvt år. Fullständigt odramatiskt. Jag kommer att fortsätta pendla, men inte så ofta. Vi har varit ifrån varandra så mycket i veckorna, säger han adresserat till sig själv och frun.
– Man borde sälja in konceptet att bo på Åland och distansjobba till Stockholm, säger han med de egna erfarenheterna i bagaget. 
Att pendla mellan Åland och Stockholm tycker Knut heller inte att är någon stor sak. Jämförelsevis.
Involverad i läkarprogrammet
Fortsättningsvis blir det en del pendlande. Han är ännu knuten till KI, men hans jobb där är flexibelt. 
Samtidigt konstaterar han att det i dag sker mycket mer digitala möten. Till och med om bägge parter befinner sig i Stockholm, kanske på en kilometers avstånd, kan det vara ett alternativ för att undvika onödigt pendlande. Dessutom innebär det mindre miljöpåverkan.
Tidigt blev han van att jobba på det här sättet genom att han verkade i internationella sammanhang, med olika länder involverade. Då gällde det att hitta formen.
Knut är även engagerad vid centrum för epidemiolgi och samhällsmedicin i Stockholm och undervisar dessutom i socialmedicin.
– Det är kul att undervisa, särskilt på mer avancerade nivåer.
Att hålla ”katedralföreläsningar”, så kallade envägsföreläsningar, är dock inte det han är mest förtjust i. Däremot det ömsesidiga lärandet. Utbytet.
– Jag är ingen estradör, men dialog gillar jag. Seminarier där alla bidrar är jättekul.
Som bäst är han djupt involverad i utformningen av det nya läkarprogrammet i Sverige. Ett program som ska bli sexårigt, och där han hoppas att även socialmedicin som ämne ska få mer utrymme.
– Alla läkare, all vårdpersonal, behöver folkhälsokunskap.
Däremot, berättar han, kommer allmäntjänstgöringen att slopas, vilket även innebär att det från och med 2026 inte längre kommer några AT-tjänstgörare från Sverige till Åland.
Galleriet var pusselbiten
Numera hänger Knut dessutom på galleri. Det vill säga: han hänger tavlor på fruns galleri - Galleri Skarpans. Galleriet var egentligen en pusselbit som föll på plats, även om paret redan hade bestämt sig för att stugan i Jomala skulle bli permanent hem med ett nybyggt hus. Han skulle pendla till jobbet i Stockholm och även Leila skulle fortsätta sitt arbete som terapeut där. Men när galleriet dök upp till försäljning och hon tog över det förstärktes även Knuts incitament att vara här. 
Själv är han inte särdeles konstintresserad.
– Jag har inget nördintresse i konst, men jag gillar det jag ser och dessutom finns det  många roliga personer där, säger han varmt. 
– Det är bara så kul, och en social plattform!
En annan liten plattform är fotbollen. Sommaren för två år sedan började han spela med IFK Mariehamn Oldboys på Åland.
– Ett underbart gäng!
Redan som barn var fotbollen viktig för honom. Han spelade fram tills han var 21-22 år gammal.
– Vi spelade i division fyra och hade stora ambitioner. Det var på allvar. Fem gånger i veckan. Sedan dess har jag hållit i gång fotbollen. Det har alltid varit lite fotboll i mitt liv. Under alla år i Genéve spelade jag också.
Ny fas i livet
Gradvis har det blivit så, inflikar han, att han och frun har kommit in i en ny fas i livet. Alla tre barnen är numera vuxna och självständiga och bor i Sverige, men kommer ofta till Åland.
– Två bor i Göteborg och en i Stockholm.
I den fasen finns det betydligt mer utrymme, säger han. Även tack vare att det blir så mycket mindre flackande nu när också han jobbar här.
– Att bo på Åland känns hundra procent rätt.
Rätt känns det också att ha tagit plats i landskapsregeringens byggnad för det nya jobbet som landskapsläkare, säger han.
– Hittills har det varit mest introduktion – att förstå systemet. Men det känns jättebra att vara här.
– Definitionen är att jag ska vara här mycket mer än halva tiden. Det känns fullständigt lyxigt. Jag behöver inte den där typen av äventyr – att se nya saker – längre. Jag har ingen längtan efter stora äventyr. Nu har man tid att ta in det vackra i närmiljön
Han ser fram emot att med öppna sinnen testa något nytt. Vad vet han ännu inte, men:
– Fylla mitt utrymme med nya spännande grejer!
Linda Wiktorssson
 
Fakta: Knut Lönnroth
Ålder: 55 år.
Yrke: Läkare/professor.
Bor: I Jomala.
Familj: Frun Leila Cromwell-Morgan Lönnroth, barnen Olivia, 30 år, Milton, 25 år och Alice, 21 år, samt katterna Iris, 5 år och Solvig, snart 1 år.
Intressen: Sport, musik, litteratur, natur och hemmafixande.

Ålandstidningen