Ivar Jansson har varit intresserad av film sedan han var liten. I lågstadiet brukade han och hans kompisar göra actionfilmer efter skolan. Som sextonåring gjorde han sin första dokumentärfilm. I gymnasiet började han leta efter filmutbildningar, vilket ledde till en folkhögskoleutbildning på Ölands dokumentärfilmskola. 
– Jag trodde att jag skulle hålla på med det i ett år och sen börja plugga någonting annat.
På dokumentärfilmskolan hade eleverna en vecka där de lärde sig om andra filmskolor. Då fick Ivar upp ögonen för Valand. 
– Jag sökte på skoj. Jag hade inte en tanke på att jag skulle komma in. Först efter att jag hade kommit vidare i första steget blev det seriöst. 
”Jag raderade filen”
Intagningen till programmet skedde i tre steg. Första steget var ett personligt brev och ett arbetsprov. 
– Till arbetsprovet skickade jag in en del av en film om Mike Edwards. Jag har känt honom sen jag var elva år gammal och han är en nära vän till mig. Han hade fått reda på att han skulle få amputera bort sitt ben. Filmen följer den resan. 
Filmen om Mike Edwards är ett projekt som Ivar fortfarande jobbar på.  
– Jag gör den helt på egen hand. Det är kul, men det gör att det tar tid. 
Det andra steget var en gruppuppgift där de sökande kommenterade varandras arbetsprover. Till sist skulle de producera en film utgående från en bild. 
– Då var jag var hemma och väldigt sjuk. Jag är stolt över att jag fick ut någonting alls, men jag tyckte själv att det blev så dåligt att jag raderade filen. 
Innan de officiella antagningsbeskeden kom blev de antagna uppringda av studerande på skolan. 
– Jag hade ett missat samtal. Jag var säker på att det var min kompis från Öland som hade ringt mig. När jag ringde upp tog det en stund innan jag förstod vad det handlade om. Jag blev så förvånad att jag inte visste vad jag skulle säga. 
Lär sig av varandra
Ivar säger att utbildningen redan skiljer sig mycket från folkhögskoleutbildningen.
– Utbildningen på Öland hade inte så högt tempo. Det var skönt i ett år att få testa lite och få en bas att bygga vidare på. 
–  Nu är det är högre krav, men med det följer också bättre resurser. 
Alla på universitetsutbildningen har tidigare erfarenhet av filmskapande. Det gör att de kan lära sig mycket av varandra.
– Alla har något att komma med. Jag har alltid haft ett tekniskt intresse, så det kanske jag har mest erfarenhet av, säger Ivar. 
Innan året på folkhögskolan trodde Ivar inte att film var någonting som han kunde jobba med i framtiden. 
– Det är en väldigt svår bransch om man ska vara regissör på heltid. På Öland förstod jag hur många olika roller det faktiskt finns.
 –Jag har insett att det kanske inte är omöjligt att jobba med film. I en digitaliserad värld behöver alla rörligt material.
Våga vara obekväm
 Ivar ser mycket fram emot de kommande två åren på Valand. 
 – Jag har bara jobbat dokumentärt förut. Jag vill gärna bredda mig och våga vara lite obekväm. 
– Jag vill utnyttja de tillgångar jag har just nu. Det är en fantastisk chans. 
Han hoppas kunna testa på så mycket olika typer av film det bara går. 
– Jag har en tendens att snöa in mig på småsaker som man kan grena ut från. Jag har ett stort dokument med alla mina idéer.  
Han säger att filmskapandet handlar mycket om nyfikenhet.
– Jag har aldrig varit så konstnärlig eller visionär, men jag har ett arbetssätt präglat av att jag har jobbat med journalistik. Det tror jag har hjälpt mig. Jag kan jobba effektivt och metodiskt för att få spretiga historier att gå ihop, och sen kombinera det med det visuella.
Har du ett drömprojekt?
– Det skiftar från dag till dag. Den första dokumentärfilmen jag gjorde var på Emmaus sommarläger år 2017. Den handlade om en västsaharisk aktivist. I Västsahara förs en frihetskamp via konst och kultur, som inte får så mycket uppmärksamhet. Att åka dit och fortsätta på det skulle vara väldigt häftigt.
På Ölands dokumentärfilmskola gjorde Ivar en film om cementfabriken Cementa. Det projektet skulle han också gärna fortsätta med. 
– Filmen om Cementa är speciell för mig. Det är en väldigt spännande historia. Jag skulle gärna göra den på ett tekniskt bättre sätt. 
Ivar säger att båda filmerna har gemensamt att de inte är så actionfyllda eller flashiga.
– Man kanske inte kan dra paralleller, men båda är historier som ingen annan berättar. Historier som faller mellan stolarna. 
 
Namn: Ivar Nelson Jansson.
Ålder: 20 år.
Från: Mariehamn.
Bor: I Göteborg.
 

Ålandstidningen