Ännu ett år börjar gå mot sitt slut, i skrivande stund avslutat som sig bör med vinterkyla och snö. Året i naturen går i cykler, även om den tidigare traditionella indelningen i fyra årstider börjar bli ett minne blott. Våren, sommaren, hösten och vintern går in i varandra som ett par knäppta händer, något som en del arter inte lyckats anpassa sig till. Skogsharen i vinterdräkt står som ett serverat bord för predatorer när snön i omgivningen lyser med sin frånvaro.

Ändå sker det mesta i naturen enligt samma procedur som alltid. Den som ägnar mycket tid åt att ströva omkring vet ganska exakt vad som kan förväntas. Av detta följer att vandraren själv också går som i cykler, besöker samma platser vid en viss tidpunkt, fotograferar samma arter och vyer i hopp om att få det lilla extra som gör Bilden med stort B.

Stänga säsongen

Därför var det med viss förtjusning vi nyligen närmade oss Signilskär för att, som vi brukar säga, stänga fågelstationen för säsongen. Ön ute i havsbandet lyste på långt håll spännande vit, precis som Töllingarna längs färdvägen låg i skarp vit kontrast mot det vintrigt blågrå havet.

Vi körde in i hamnen innanför den skyddande piren. Det var fortfarande ett par decimeter utvatten, men inget mot förhållandena vid mitt senaste besök i somras. Då lurade många okända klippor och stenar just i och över vattenytan och gjorde det svårare att angöra bryggan.

Nu gick det lätt att förtöja och lossa medhavd packning på bryggan. En första blick upp över omgivningen visade att vi egentligen inte hade behövt göra turen. Årets sista fågelskådargäng hade gjort vårt jobb, dragit upp ekstocken och svängt den, samt kopplat ur stuprännorna och tömt vattentunnorna.

Hellre ljugarbänken

Med trevande steg sökte vi oss längs stigen upp mot stationen, låste upp och lämnade en del packning inomhus. Inne i köket var det råkallt, så vi sa direkt att ljugarbänken vid södra väggen var mer inbjudande för medhavt kaffe. Men först var det läge för den vanliga rundan upp mot skogsdungarna.

Det ska genast sägas att fågellivet lyste med sin frånvaro. Efter att vi hälsats till ön av några par svanar, en sångsvan flög rentav ur hamnbassängen på så låg höjd att den nästan krockade både med oss och yttre bryggan, såg vi ett par koltrastar nära sjöbodarna och någon storskrake nära inloppet.

Men skam den som ger sig. Vi traskade vidare längs kända men ändå snöigt obekanta stigar, genom tomma linjer för fågelnät och upp på berget. I kikaren fick Jörgen syn på en havsörn och i vattnet väster om ön pratade sångsvanarna högljutt med varandra. Kravlöst stannade vi då och då för att spana och lyssna.

Lugnt på havet

Att se Signilskär i vinterskrud var en fin upplevelse. Det är sällan vintern hunnit komma under den tid det ännu finns skäl att åka ut, och senare blir det också svårt med transporten. Mitt första minnesvärda besök där ute skedde i februari 1975, då vi fick haka på när sjöbevakningen åkte ut till Enskär.

Numera huserar någon Eckeröförening på Enskär och regelbundna turer är svåra att tänka sig. Nu låg Enskär och Hellman lika stilla inbäddade i snö som Signilskär. Långt i fjärran kunde man i kikaren också se Märket. Vi noterade även den förvånande frånvaron av fartyg i nord-sydlig riktning ute på havet.

Naturligt ledde våra steg över myren norr om Carlbergs, Ett par krafsande i snön avslöjade tranbärsris, men i det vita var det inte läge för förhoppningar om ens en skörd att stoppa i munnen. Då lockade kaffetermosen mera.

Bilder i vinterskrud

Vi slog oss ner på ljugarbänken och dukade upp kaffe och mackor på det rangliga bordet. Att utan stress inta medhavd skaffning ute i det fria är alltid en njutning, ”sjön suger” som det heter, och det var först när vi såg Eckeröfärjan stäva västerut som vi insåg att tiden för återfärd började vara inne.

Men först måste vi göra en runda till utkiksberget i söder, där fågelskådarna byggt ett vindskydd av sprängsten från de förstörda militära anläggningarna. Vi hann inte långt förrän ett ensamt rävspår vittnade om att Mickel fortfarande var kvar på ön. Får se hur den födomässigt klarar av det uppenbarligen dåliga gnagaråret.

Den högre utkikspunkten lockade till ännu flera bilder över mörkt hav och snöhöljda klippor och öar. Också hamnen och Hamnskär avbildades i vinterskrud, för man vet ju aldrig när sådana bilder behövs … Men till slut återvände vi till stationen, plockade ihop vår packning och låste.

Känsla av vemod

I havtornssnåren vid bryggan förbarmade sig en björktrast över oss och blev ytterligare en art på observationslistan. Vinden hade mojnat ytterligare när vi styrde ut söder om Hamnskär, så vi hyste hopp om att kunna göra ett stopp på fjärden för att utan gung plåta den hundrahövdade flock av allor och vigg som vi iakttog på vägen ut.

Men flocken visade sig först när vi nästan var framme vid postbryggan i Storby, där de finska fågelskådarnas snurrebåt togs upp på trailer för att hamna i vinterförvar. Som alltid infann sig en känsla av vemod över att ännu ett år förrunnit. Vi var ändå nöjda med upplevelserna under den snöpräglade förvinterturen som fick ytterligare guldkant av det frikostiga men låga solskenet över havet.

Christer Carlsson