Nordens institut på Åland, Nipå, höll i förra veckan minifestivalen Hållbart (hållbART) på temat ”Så ett frö”. Efter tre dagar med digitala programpunkter avslutas festivalen på söndagen med en föreställning där man även välkomnar publik. Den går att se i efterhand, på nipalive.ax och IPTV-kanal 65.
De fyra medverkande på scenen är slagverkarna Kim Jansson, Amanda Blomqvist och Anton Johansson samt skådespelaren Linnea Sundblom, som har på sig en dräkt som den femte medverkande personen, designern Irina Fisun, har skapat.
– Fyra stora konstnärliga inriktningar – musik, dans, teater och kostymdesign – möts och hittar ett samspel med varandra. Vi har gett dem en plattform för dialog och de har skapat föreställningen, säger Alexandra Trizna som är projektledare vid Nipå.
Improvisation
Slagverksensemblen bjuder på ett imponerande rytmiskt verk, där man inte använder sig av ett enda traditionellt instrument. I stället spelar de på skrot, återvunna prylar och andra vardagliga saker som vattenglas, en cirkelsåg, en salladsslunga och diverse köksredskap. Tuggor i ett krispigt äpple står också för en del av ljuden.
Hur har ni arbetat för att lyckas skapa det här?
– Kim kontaktade mig i början av sommaren och sa ”Vi ska göra musik av skrot. Ska vi åka till Mise?”, säger Anton Johansson.
– Vi hade en rolig dag därute när vi funderade på hur olika saker låter. Och de som jobbar där gick också i gång på det, säger Kim Jansson.
Musiken skapade sig själv vart efter, säger de.
– Skrukturen är bestämd, men mycket av det vi gör är improvisation, säger Amanda Blomqvist.
– Det är något speciellt att få nörda loss med två andra slagverkare och inte tänka på konventioner.
Längdskida med sträng
Nu känner de för att behålla de flesta av ”instrumenten” de skapat. Och en fortsättning är planerad till nästa år.
Har ni några favoriter bland det ni spelar på?
– De två gjutjärnspannorna är fint stämda mot varandra, säger Anton Johansson.
– De hängande rören blev också fina, säger Amanda Blomqvist.
Kim Jansson nämner makaronerna, som han skapade olika ljud med genom att släppa ned dem i en emaljskål, ett oljefat och en hink med lösningsmedel. Och så finns förstås längdskidan, som blivit ett ensträngat instrument.
– Hade vi haft ännu mer tid på oss hade det helt spårat ur, skämtar Anton Johansson.
– Man måste inte alltid tänka att man måste köpa instrument. Det finns mycket att upptäcka om man bara ser det, säger Kim Jansson.
Plasten skyddar
Skådespelaren Linnea Sundbloms dramatiska och till stora delar improviserade dans är föreställningens fokus. Hon har på sig en dräkt som skapats av Irina Fisun. Den är gjord av återvunnen plast och textil. Plasten förmedlar en del av budskapet med föreställningen.
– Jag har försökt lära känna dräkten och nu var det som att dräkten talade till mig, säger Linnea Sundblom.
Linnea Sundbloms ”varelse”, som föds i början, har först plasten på sig. Den sliter av sig plasten, bara för att sedan vilja få fatt i den igen. Plast som skyddar och ger trygghet kan vara svår att göra sig av med, säger hon.
– Plasten som vi har omkring oss är ofta vacker. Man tänker inte alltid på att den kan bli farlig, säger Irina Fisun.
Nipås direktör Jacob Mangwana Haagendal säger att det går att spinna vidare på idéerna bakom föreställningen.
– Jag skulle gärna ha workshoppar för elever på Ålands musikinstitut, där vi lär barn och unga att bygga egna instrument, säger han.
Nipå kommer att arrangera festivalen nästa år också.
– Då kan det bli en fortsättning på det här.

Anna Jakobsson