I september förra året behandlade Ålands tingsrätt ett ärende om falsk angivelse.  
En natt vintern 2015 anmälde en ung kvinna att hon blivit våldtagen, misshandlad och frihetsberövad i samband med en efterfest. Kvinnan menade att hon slagits och hållits fast medan en ung man klätt av henne på underkroppen och fört in sina fingrar i hennes underliv.
Mannen greps av polis och satt frihetsberövad och fick undergå såväl DNA-test som sexualbrottsundersökning. 
Mannen hävdade sin oskuld och menade att han och kvinnan haft sexuellt umgänge och att detta skett frivilligt. Hans uppgifter fick i förundersökningen stöd av vittnen som befunnit sig i huset där efterfesten ägt rum, och i dörröppningen till rummet i vilket kvinnan och mannen vistades. Ett av vittnena spelade också in en filmsekvens när kvinnan och mannen hade samlag.
När ärendet sedermera hamnade på åklagarens bord konstaterades att brott inte kunde styrkas och mannen meddelades åtalseftergift.
I stället valde landskapsåklagare Ina Johansson att väcka åtal mot kvinnan för falsk angivelse.
Ålands tingrätt förkastade straffanspråket om falsk angivelse på grund av att man inte kunde utesluta att uppgifterna som kvinnan lämnat varit sanningsenliga.  
Nu dömer Åbo hovrätt annorlunda. Kvinnan döms för falsk angivelse, med straffpåföljden villkorligt fängelse i tre månader. 
”Frivillig basis”  
Hovrätten lägger i sin bevisning mer tyngd än tingsrätten på vittnesmål från personer på festen, som ska ha bevittnat samlaget från dörröppningen och uppgett att samlaget ”uppenbart ägt rum på frivillig basis”. Vittnesberättelserna stöds enligt hovrätten av innehållet i en videofilm, som åberopas som bevis. 
Alla de vittnen som befunnit sig i huset har uppgett att de inte bevittnat våld eller hört någon ropa på hjälp eller banka på dörrar. Enligt vittnen ska kvinnans upprörda stämning uppstått först senare, efter samlaget, på grund av att hon förlorat sin plånbok. 
I tingsrättens dom tillskrivs uppgifter från vittnen som inte befunnit sig i huset under den aktuella tiden, vänner som kommit för att hämta kvinnan, kvinnans mamma, en psykoterapeut, en skolpsykolog och en studiehandledare, relativt stor vikt i bevisningen.
Hovrätten, å andra sidan, konstaterar att varken psykoterapeuten eller skolpsykologen ifrågasatt kvinnans berättelse, samt att ”den betydande rättsprocess som kvinnans förfarande gett upphov till” gör att det ”det föreligger alternativa förklaringar till behovet av traumaterapi”.
I stället skriver hovrätten i sin dom att kvinnan ”med beaktande av att hon i egenskap av offer för ett anstötligt våldsbrott har farit fram med osanning på ett flertal punkter och därigenom utsatt målsäganden för allvarliga konsekvenser är förfarandet särdeles klandervärt.”
Hovrätten finner dock att då kvinnan inte tidigare är straffad kan fängelsestraffet på tre månader vara villkorligt.
Hon åläggs också att ersätta staten bevisningskostnader om 1.608 euro samt att ersätta den målsägande mannen 5.000 euro för lidande som orsakats av en kränkning samt ersättning för ekonomisk skada. Dessutom åläggs kvinnan att ersätta den målsägande mannens rättegångskostnader i tingsrätten och i hovrätten, totalt dryga 10.000 euro.

Rebecca Björkholm