Efter en av köldnätterna i slutet av förra veckan begav jag mig i väg till byns södra utmarker, Strömsängarna, för att se om något förändrats sedan jag senast tog en promenad där. Tanken var att det eventuellt kunde ha bildats is, om inte annat så på de översvämmade strandängarna. På håll var det svårt att få klart för sig om det is eller vatten på den sydligaste åkern invid utfallsdiket.
   Under promenaden över de öppna åkrarna kändes det i luften att temperaturen sjunkit sedan mitt senaste besök för någon dag sedan. Speciellt var det märkbart så fort solen kröp in bakom ett moln att februarisolen redan haft viss effekt. En behaglig värme kändes i kinderna när den trängde fram på nytt.
   Vid slutet av vägen stod en bekant bil, en av mina grannar som hela vintern längtat efter is att pilka från. Men jag insåg att det inte kunde vara fråga om isfiske så länge den anspråkslösa isen endast låg innanför vassen på det frusna högvattnet. När jag gick närmare, ut i beteshagen, fick jag syn på två gestalter som gled fram på isen. Den bar tydligen för efterlängtad skridskoåkning.
Första isturen
Eftersom isen höll för att åka skridsko insåg jag snabbt att även jag kunde söka mig ut på det glatta underlaget. Även om strandängarna fortfarande var rejält översvämmade var risken att utsätta sig för fara minimal, vad är nu blöta fötter mot att också denna vinter få röra sig på isen. Att passera zonen närmast land med krasande tunn is väckte ingen större oro, och snart var jag på riktigt ute på det hala.
   På avstånd borta vid riktiga udden rörde sig två skridskoåkare snabbt över isen. Eftersom jag hade klart mig vilka de var gjorde jag mig beredd att föreviga deras förehavanden. Det dröjde inte länge innan de kom i min riktning, det gällde förstås att åka som en spårvagn fram och tillbaka innanför vassen för att få ihop något slags åksträcka.
   Och så stod de snart framför mig, grannarna, lätt rödbrusiga och pustande. Men av allt att döma belåtna över att äntligen ha fått åka skridsko. Själv mindes jag att jag sade åt en kompis några dagar tidgare, att vädret räddat mig från att tvingas ta beslutet: köpa långfärdsskridskor eller inte.
På glatt underlag
Vi bytte några ord om vintrig motion, bristen på skidföre, möjligen något om corona. Plötsligt sa Sibban att det var något som rörde sig bakom en kulle en bit uppåt land, en mörk svans eller något liknande. Den naturliga förklaringen var förstås att en katt sökt sig från bebyggelsen en bit bort, en annan att det rörde sig om bisamråtta eller mink. Men ack vad fel vi hade.
   Det dröjde inte länge innan besökaren avslöjade sig, en fasan klev fram över fjolårsförnan och tog underligt nog sikte rakt mot oss. Målmedvetet kom den i riktning mot trion som stod och pratade, men vi var övertygade om att den skulle stanna på torra land. Utan att tveka fortsatte den raka spåret, till synes omedveten om att den plötsligt stod på det glatta underlaget.
   Den granna fågeln kom ända fram till oss, rörde sig på knappt behörigt avstånd, till synes omedveten om att den stod på glatt underlag. Det var precis som om den ville posera för oss, min kamera och Kaarlos mobil. Till slut var det vi som gav upp och började röra på oss, medan fasanen ännu trippade omkring på det hala. Möjligen fungerade klorna som effektiva dubbar.
Förvildad stam
Med tanke på hur orädd fasanen verkade inför mänsklig kontakt är det inte helt fel att tro att den blivit utsatt för inte så länge sedan, och att den därför hade en viss vana och förtroende för människor. Fasanen härstammar ursprungligen från södra Asien men har i flera hundra år inplanteras till många platser i världen och småningom skapat en förvildad stam. I dag anses detta fälthöns höra till vår fauna.
   Enligt den åländska jakthistoriken har fasanen utsatts i landskapet med början 1905 och sedan mera sporadiskt. I dag finns ett glest men utspritt bestånd, som på grund av rovdjurens inverkan med jämna mellanrum borde stärkas genom nya utsättningar för att fortbestå. Möjlighet till jakt på fasan infördes i jaktlagen 1991, och den får jagas under årets fyra sista månader.
Text och foto:Christer Carlsson  

Ålandstidningen