Ålandstidningen publicerar i dag i samarbete med Alexandra Gäddnäs ett antal berättelser från åländska kvinnor. De vittnar om trakasserier och övergrepp som de upplevt under olika perioder av livet. 
Ålandstidningen kan inte verifiera alla detaljer och av det skälet har alla inslag som kunde leda till en identifiering av enskilda plockats bort. 
Men den övergripande bild som tonar fram i det här åländska kapitlet av den globala metoo-kampanjen är inte på något sätt avvikande. Tvärtom. Den ligger i fas med ett mönster som framkommer i en rad rapporter och enkäter.
 
Så sent som i september i år presenterades exempelvis en rapport inom ramen för antimobbningsprogrammet Kiva i stadens skolor. Den visade på oroväckande höga siffror i stadens högstadieskolor på området sexuella trakasserier. I vissa fall var resultatet rentav sämre än för landet som helhet. 
Kunskapen om allt det här finns. Trakasserierna och övergreppen är välkända och väldokumenterade. Tack vare en nätkampanj har nu också locket lyfts av på ett sätt som aldrig förr. 
 
Det man nu får hoppas är att kraften och engagemanget i kampanjen kan leta sig in i ett långsiktigt arbete och ansvarstagande. 
Saker görs redan. Landskapet och många andra driver ett jämställdhetsarbete. Nolltoleransen finns formellt inskriven i policydokument. Men samtidigt visar vittnesmålen och enkätsvaren att massor återstår att göra. 
 
En slutsats som ligger nära till hands är att dagens lagar och rättsvårdande insatser inte fångar in det här på ett acceptabelt sätt. 
Det har länge varit ett brott att sextrakassera och begå övergrepp i våra samhällen. Ändå finns otaliga exempel där det här pågår, där inget händer och där ofta unga kvinnor inte får någon chans till upprättelse. Det är lite som om barnaga skulle fortsätta i oförminskad skala i offentliga miljöer, trots att det för länge sedan förbjöds. 
Detta måste rimligen beskrivas som ett misslyckande för rättssamhället och metoo-kampanjen får väl även ses som en sund reaktion på det här.  
 
Hur man nu ska komma vidare är en bred, stor fråga. 
För lagstiftarna finns skäl att kritiskt skärskåda befintlig lagstiftning. 
Är den tillräckligt vass och skarp? 
I somliga fall kan de även se sig i spegeln och fråga sig om de lever upp till de krav de ställer på andra – detta gäller lokalt just nu speciellt Obunden Samling på Åland, vars trovärdighet inom området kvinnofrid för stunden är totalt raderad.
 
Samtidigt står det klart att det här också handlar om ett långsiktigt attitydarbete, från hem och dagis uppåt. 
Ett särskilt ansvar faller här på arbetsgivare, privata och offentliga. Alla personer i ledande ställning har möjligheten att påverka tonen och kulturen på arbetsplatsen. Skolor är också arbetsplatser, för barn. 
Men gör man faktiskt tillräckligt här i dag? 
Påtagligt många av de berätteler som nu kommer fram, även på Åland, handlar om hur flickor drabbas i skolmiljön. Ser man inte det här? Agerar man inte om man ser? 
Biter sig en tysthetskultur fast? 
 
Att metoo-kampanjen också sveper in lokalt över Åland är välkommet och befriande. 
Berättelserna är fruktansvärda. 
Men det enorma engagemanget som följt visar också att trycket på förändring är stort. Ytterst handlar det här om den mest grundläggande respekt för våra medmänniskor.

Niklas Lampi