Det var den 11 juli som det mångåriga arbetet med en för hela Åland gemensam räddningsmyndighet senast tog en överraskande vändning. Många bedömare trodde fram tills dess att den gemensamma myndigheten, som enligt den då gällande planen skulle inleda sitt arbete den 1 januari, var närmast i hamn efter utdragna förhandlingar mallen staden och Jomala. Men vid ett styrelsemöte tvärvände då Räddningsområde Ålands Landskommuner, RÅL, som i stället rekommenderade de nio medlemskommunernas fullmäktigen att tacka nej till det frammejslade avtalet. Som Ålandstidningen berättade den 16 juli motiverade RÅL rekommendationen med att landsbygdskommunerna vid den tidpunkten ännu inte hade fått några svar från staden på de fyra frågor som RÅL ställde efter stormötet den 23 maj. Som särskilt allvarligt bedömde RÅL att staden inte hade svarat på den känsliga frågan om den gemensamma myndighetens fysiska placering – samtidigt som en skrivelse i den då klubbade stadsbudgeten för 2020 fastslog att en gemensam räddningsmyndighet ”förutsätter en ombyggnad av räddningsstationen, där finansiering utgörs av att övriga kommuner är med och bidrar till hyran”. – Det är klart att vi känner oss lurade, sade RÅL-ordföranden Kristian Aller till Ålandstidningen den 15 juli.
Svävande om placeringen
Som Ålandstidningen tidigare har berättat hade staden ett par dagar dessförinnan svarat på en av RÅL:s fyra frågor: Landskapsregeringen, som i dag finansierar alarmmästartjänsten via polismyndighetens budget, kommer fortsättningsvis att stå för fiolerna vid en gemensam räddningsmyndighet. Under fredagseftermiddagen skickar stadens infrastrukturdirektör Kai Söderlund ut ett pressmeddelande med resterande tre svar. Gällande vilka två personer som staden kommer att anställa vid den nya myndigheten skriver han att ”den nya tjänsten som räddningschef utses efter sedvanligt ansökningsförfarande”, liksom att tillfälliga arrangemang för närvarande gör det omöjligt att svara desto mer specifikt. Gällande frågan om huruvida den nya myndigheten, på motsvarande sätt som RÅL gör i dag, ska bistå frivilligkårer med bland annat budgetuppföljning går staden landsbygden till mötes: trots att Mariehamns räddningverk har egna sådana resurser, går staden med på att dela på kostnaderna för uppföljningsverksamheten enligt invånarantal. Svaret på frågan som har tilldragit sig i särklass mest intresse – var den gemensamma myndigheten ska ha sitt kontor – är däremot inte lika tydligt. Kai Söderlund skriver att det är ”rimligt och skäligt att värdkommunen (Mariehamn, reds anm.) fattar det slutliga beslutet om placeringen” – men vilken detta blir lämnas hängande i luften. Han upprepar de ”uppenbara fördelarna” med en placering i räddningsverket, men påpekar samtidigt att det i nuläget där varken finns ”tillräckliga lokaler för en sammanhållen myndighet” eller ”beslut om eventuella ombyggnader eller investeringar”. ”Efter att den nya myndigheten kommit igång kan långsiktiga beslut tas i lokalfrågan”, avslutas svaret.
”Frågan är död”
Kristian Aller säger på fredagseftermiddagen, när Ålandstidningen delger honom svaret, att landsbygdskommunerna knappast låter sig nöjas med det beskedet. – Jag har semester, och ska läsa texten mer noggrant i kväll. Men det låter som svammel. Vilket svar hade RÅL kunnat låta sig nöjas med? – Ett tydligt svar, med garantier att den gemensamma räddningsmyndigheten inte kommer att sitta i räddningsverkets lokaler. Andra svar från staden finns det inga skäl till att diskutera. När kommer RÅL-styrelsen att ta stadens svar till kännedom? – Vårt nästa möte är om en månad. Men jag tror att vi kommer att diskutera andra saker än den gemensamma räddningsmyndigheten då. – För RÅL är den här frågan över, och stadens svar ändrar inte på vår rekommendation om att våra medlemskommuner bör förkasta det liggande avtalsförslaget.
”Saknade politisk styrning”
Jomalas styrelseordförande Harry Jansson har spelat en aktiv roll i de utdragna förhandlingarna mellan landsbygden och staden. Han säger på fredagseftermiddagen att han delar Kristian Allers uppfattning. – Även om Kai Söderlunds svar är svårtolkat, kan jag säga att jag förvånas över det. Staden vet att landsbygden inte kan acceptera det här, och jag konstaterar att den politiska styrningen har saknats inom staden i den här processen. Landsbygden kräver alltså garantier för att placeringen inte blir i räddningsverkets lokaler – trots att staden säger sig kunna garantera att myndighetens verksamhet inte på något sätt kommer att sammanblandas med den operativa verksamheten vid räddningsverket? – Så är det, det har vi varit tydliga med i förhandlingarna. Vad säger du till dem som tycker att det verkar småaktigt om tio års arbete stupar på den hållningen? – Landsbygdskommunerna måste kunna veta att den gemensamma myndighetens personal, som vi är med och bekostar, inte dras in i stadens operativa verksamhet. Det enda sättet att uppnå detta är i praktiken små barriärer i vardagen i form av att verksamheterna sitter åtskilda. Blev stadens svar i dag spiken i kistan på det här projektet? – Jag kan inte föreställa mig att en majoritet av RÅL:s medlemmar skulle kunna acceptera stadens erbjudande, säger Harry Jansson.

Robert Vickström