Ålandstidningen berättade i går måndags om familjen Sara Tobiassons och Markus Malms flytt från Brändö till Lemland. Flytten från kommunen vars befolkning har minskat med 79 personer eller 14 procent sedan 1980 har givit Sara Tobiasson dåligt samvete.
– I skärgårdskommunerna drar alla sitt strå till stacken, och i det ingår krasst uttryckt också att förse samhället med nya barn. Jag kan inte undvika att känna mig som en svikare, sade Sara Tobiasson som är orolig över att fler skärgårdsfamiljer kommer att följa i deras spår.
Kumlinge kommun har jämte Sottunga kommun drabbats hårdast av skärgårdens avfolkning sedan 1980. I dag finns en tredjedel färre Kumlingebor än vad det fanns för 37 år sedan.
Men Christian Dreyer, bosatt i kommunen sedan sommaren 2013 och kommundirektör sedan slutet av 2014, delar inte Sara Tobiassons oro.
– Jag tror inte att avfolkningen eskalerar. Här på Kumlinge har vi till och med sett en liten vändning. Flera unga personer har köpt hus här under de senaste åren, jag är försiktigt positiv.
Han exemplifierar med att Kumlinge skola nu har 24 elever, jämfört med 19 stycken föregående läsår.
Sara Tobiasson berättar om sitt dåliga samvete över att lämna skärgården. Har skärgårdsborna ett större ansvar än andra att bo kvar om de vill att deras nuvarande kommun ska leva vidare?
– Det finns en stark identitet och sammanhållning i skärgården. Kanske är det en generationsfråga, men jag upplever inte att någon här känner att de måste göra en uppoffring för kommunen.
Stugor utan hembygdsrätt
Christian Dreyer framhåller liksom Sara Tobiasson arbetsplatserna som det centrala för att motverka avfolkning.
– Naturen och småskaligheten är vad som lockar folk till skärgården. Arbetsplatserna är vad som möjliggör ett liv här.
Vad gör kommunen för att öka antalet arbetsplatser?
– Vi försöker vara så smidiga och behjälpliga som möjligt, till exempel vad gäller information och tillståndsansökningar. Flertalet regleringar är ändå sådana som kommunen inte kan påverka.
På vilket sätt kan landskapsregeringen hjälpa till?
– Vi har tidigare efterlyst möjligheten att anlägga så kallade provområden för fritidsfastigheter för personer som saknar hembygdsrätt. Varje fritidsboende tillför arbetsuppgifter till kommunen, och varje person som tillbringar tid här är en potentiell inflyttare. Ett test av detta, oberoende av de snillrika juridiska konstruktioner som vi ser på andra platser, vore välkommet.
– Landskapsregeringen borde också förlägga en del av sin platsoberoende verksamhet, till exempel en telefonväxel, till skärgården.

Robert Vickström