Recension av ”Att sminka en gris”
Av: Johan Karrento.
Längd: 75 minuter.
Marhällor: 4.
 
”De flesta av oss har allt att förlora på att rota i det här”, säger Johan Karrentos speakerröst i dokumentären ”Att sminka en gris”. Utifrån fallet med den förskingrande bokföraren, som Ålandstidningen valt att inte namnge, berättar han en stark historia om ett samhälle som är så beroende av sitt lukrativa spelbolag att allt ifrågasättande av dess verksamhet tigs ihjäl. Han driver tesen att alla ålänningar – förutom de som drabbats personligen, som de 15 företagare som bokföraren systematiskt bestal på över 800.000 euro, väljer att bortse från spelverksamhetens nackdelar i form av missbruk, penningtvätt och personliga tragedier. Vilket Åland inte är ensamt om, påpekar Karrento. Situationen är densamma överallt med statliga spelbolag. På en rak fråga i filmen kan statsåklagare Christer Lundström inte dra sig till minnes ett enda fall där ett statligt spelbolag fällts för penningtvätt. Det skulle öppna för en omfattande granskning som ingen vill ha är andemeningen. Intervjun gjordes innan Ålands tingsätt förra veckan fällde Paf för ”Penningtvätt av oaktsamhet.”
 
Johan Karrento går systematiskt igenom alla bitar i detta komplexa pussel. Han inleder filmen med en humoristisk snabbkurs om det välmående lilla samhället Åland där befolkningen är van att bestämma själv och pengar uttalas ”pängar” och bara finns.
Men allvaret kommer när sex av de sammanlagt 15 bestulna företagarna börjar berätta om vad de gick igenom. Hur de kämpade med vikande lönsamhet och ökad skuldsättning när bokföraren inte bara förde över deras pengar på sitt eget konto, utan också bekymrat lyssnade på deras oro och rådde dem att öka checkkrediten för att klara löneutbetalningarna.
De betraktade henne som en vän vilket gjorde sveket så mycket värre. Lantrådet Katrin Sjögren säger att hela härvan nog skadat det lilla samhällets tillit människor emellan.
En av de drabbade var tvungen att sälja sin andel i företaget, en annan fick relationen till sina barn förstörd.
 
Bokföraren berättar själv sin historia rakt in i kamran. Hon är i dag villkorligt frigiven och bor i Åbo under knappa omständigheter. Allt hon ägde är utmätt och sålt.
Hon säger att det hela började med en reklamlapp om att hon kunde få fem euro gratis att spela för. Från att inte ha varit speciellt spelintresserad blev hon helt uppslukad. Under sina aktiva spelår omsatte hon sammanlagt 13,5 miljoner euro på Paf. Hon behöll inga vinster utan spelade bort pengarna lika fort som hon vann dem. Hon förklarar sitt beteende med att hon kände sig ensam och fann en slags gemenskap på spelsajterna där spelarna chattar med varandra. Pengarna var aldrig verkliga för henne, utan bara siffror på en datorskärm.
När bubblan sprack efter polisanmälan rasade allt ihop.  Hon försökte ta livet av sig men räddades i sista stund av en bekant.
Det var en anhörig till en av de drabbade företagarna som spräckte bubblan. Han såg sin bror digna under skulder och gick igenom att hans ekonomi. Det var så bedrägeriet upptäcktes. Han är fortfarande arg på polisen och myndigheterna som han menar varken var speciellt intresserade eller snabba när de väl började utreda. En frustration som alla de intervjuade företagarna ger uttryck för.
 
Från Pafs sida svarar kommunikationsdirektör Anders Sims att Pafs huvudsakliga uppdrag är att förmedla pengar till landskapet och dess föreningsliv. Runt 20 miljoner euro per år bidrar Paf-pengarna med. Fast hälften går rakt in i landskapsregeringens budget och inte vidare till föreningarna. Ett system som lantrådet beskriver som problematiskt och säger är under översyn.
De drabbade företagarna har inte fått tillbaka sina stulna tillgångar. Pengar som man vet hamnade hos Paf och sedan hos landskapet.
Varför lämnar man inte bara tillbaka pengarna? frågar jurist Marcus Måtar och tillägger att både landskapet och Paf ju har råd. Men det går inte. Det skulle öppna för krav från alla som förlorat pengar, med oöverskådliga konsekvenser, säger kommunikationsdirektör Anders Sims.
Spelbolag kommer alltid att efterfrågas. Konkurrensen är hård. Men på Paf är ”det lite minde sannolikt” med negativa konsekvenser. Man har till exempel inte som många andra bolag program för VIP-kunder som belönas för att spela mer. Men Paf har lotterier. Bokföraren berättar att hon under sitt spelande vann en tv, en Playstation, en Xbox och en resa till Las Vegas.
Spelbolagen lever på sina storspelare. Enligt uppgifter i dokumentären står två procent av spelarna för 30 procent av omsättningen och fem procent av spelarna för 50 procent.
En röst som saknas i filmen är bokförarens helt oskyldiga kollega. Som delägare i bokföringsbyrån är hon solidariskt skyldig att betala tillbaka 300.000 euro. Att ha svikit henne är det allra värsta, förklarar bokföraren och får tårar i ögonen.
 
Tonen i Johan Karrentos film är inte anklagande utan uppriktigt förundrad över att det här får pågå år efter år. Han använder sig själv i bild som en undrande ålänning som ställer frågor med havet som fond.
Ingen ställs egentligen mot väggen. Lantrådet, som representant för Paf-ägaren landskapet och det offentliga finansieringssystem som Paf är en del av slipper hårda frågor.
Det är ett effektivt berättarsätt som får betraktaren att själv börja tänka. Man lämnar filmen med en större förståelse för skeendet och hur de olika kugghjulen griper in i varandra i denna åländska ödeshistoria.
Som Johan Karrento själv reflekterar, som ett slags omvänt svar på Pafs resonemang om att det åländska spelbolaget ändå är ett bättre alternativ än de utländska skatteparadisens rovlystna spelbolag: Det är nog bättre att han som ålänning gör den här filmen än en omoralisk dokumentärfilmare från Malta. Så blir det lite åländsk nytta av det hela ändå.
”Att sminka en gris” har premiär på Verafestivalen onsdag kväll. Filmvisningen följs av en diskussion om filmen och Paf:s roll på Åland. Paf har uppgett att man deltar med en representant.
 
Petter Lobråten
petter.lobraten@alandstidningen.ax
tel: 26633

Petter Lobråten