I en av salarna på Ålands folkhögskola samlades i helgen en grupp kvinnor för att lära sig att kula. När Ålandstidningen är på besök på lördagsförmiddagen har de värmt upp och precis kommit i gång med kulningen. Mitt i ringen av deltagare står kursledaren Maria Röjås.
– När ni kommer till den höga tonen måste ni gapa lite, instruerar hon.
Kulning är en traditionell lockropsteknik som förr användes i Dalarna för att locka hem kor, får och getter ute på fäbodvallarna – men även för att kommunicera människor emellan. Enligt Maria Röjås är det inte känt hur långt tillbaka i tiden traditionen sträcker sig, men en ledtråd kan finnas i det kohorn som på 1900-talet hittades i en mosse utanför Hedemora. Det visade sig att hornet var från 900-talet.
– Eftersom de här instrumenten har funnits så länge kan man gissa att fäbodbruket är så pass gammalt. Och då utgår jag från att man också använt rösten på det här viset, säger Maria Röjås.
Allt mer populärt
Hon var själv 22 år när hon lärde sig kula. I dag är hon riksspelman, sångare och lärare vid Malungs folkhögskola. Maria Röjås berättar att intresset för kulning exploderade i slutet av 1980-talet.
– Då blev kulning också väldigt populär att använda i stora officiella sammanhang, säger Maria Röjås, som själv har kulat både vid Globens invigning och vid skid-VM i Falun.
Hon ser helst att hennes kursdeltagare har någon form av sångbakgrund – inte för att kulningstekniken skulle vara svårare än någon annan, utan för att den innehåller en del krävande element. För att få till starka toner som bär långt gäller det att använda kroppen och rösten rätt.
– Det är lite tufft att inte ha sjungit alls och gå direkt på kulning.
Platsen avgör
Enligt Maria Röjås är det en myt att det krävs ett högt tonläge vid kulning. På 1950-talet spelade Sveriges radio in folkmusiker i hela landet, och då besöktes bland annat Transtrand i Dalarna. Kvinnorna där kulade i väldigt höga tonlägen.
– När de sedan spelades i radio trodde man att så här ska kulning låta. Men det viktiga är inte att kula i höga tonlägen, det viktiga är ju att korna kommer.
Forskning har dessutom visat att vid fäbodar som ligger på platser med mycket skog hörs de låga tonerna bättre.
– Men kommer du upp på fjällfäbodar behöver du de höga tonerna, för där är det just de som hörs långt.
Lockropen skiljer sig åt beroende på vilka djur man kallar på. Och så ser det ut över hela världen.
– Fårlock låter likadant i Sverige och i Senegal. Det är inte samma melodier, men man bygger dem på samma sätt.
Kulturhistoriskt värde
Kursdeltagaren Elin Manselin säger att hon ska använda sig av tekniken i sitt jobb som musiklärare och sångpedagog – men även när hon sysslar med experimentell musik.
– Och givetvis när jag simmar eller annars är ute i naturen och bara lever livet.
För henne är det dessutom viktigt att kulningens kulturhistoriska värde bevaras och att tekniken lever vidare.
Saltvikaren Gun Jansson säger att hon blev nyfiken på kulning när hon en dag för några år sedan hörde någon kula en bit från hennes hus.
– Jag bor vid Toböle träsk och det finns en fornborg i närheten. En sommarkväll gick jag ut i trädgården och hörde då att det var någon vid fornborgen som kulade. Det var jättehärligt och jag tänkte att det där vill jag också göra.
Intensiv upplevelse
Deltagarna ska senare under lördagen få vänja sig med kulningsljudet även utomhus. Maria Röjås berättar att det hänt att hon hittat kursdeltagare gråtande under en gran efter att de överväldigats av känslor. För vissa är det ett stort steg att våga ta plats och höras på det här sättet.
– Kulning är en intensiv fysisk upplevelse om man aldrig har gjort det förut. Man kan bli chockad över att det kommer så mycket ljud.
Kursen ordnas av Medis, och musikläraren Åsa Isaksson berättar att intresset var stort, samtliga tolv platser bokades upp snabbt och det fanns även en väntelista.
– Jag hoppas att vi kan ordna kursen igen i framtiden.
Annika Kullman
