Coronalabbet i Karolinska institutets lokaler i Solna kan analysera 5.000 prover per dygn. Om verksamheten pågår dygnet runt och alla provrör är perfekta, bör tilläggas. Man har inte varit uppe i sådana siffror än, och kanske kommer det inte heller behövas om antalet nya fall fortsätter att minska i Sverige.
Som mest analyserade man omkring 3.000 prover per dag under toppen i juni, i samband med att svenska myndigheter tillät alla, inte bara särskilda fall, att testas. Vid det laget var den allra mest intensiva perioden redan över för laboratoriechefen Marica Hamsten, född och uppvuxen i Mariehamn.
När coronakrisen bröt ut på allvar i mars blev hon av sin chef Lars Engstrand ombedd att ta en paus i sin tjänst som enhetschef inom bakterieforskning på Karolinska institutet för att i stället bygga upp ett stort diagnostiklabb för coronaprover. I början var grunden för verksamheten en befintlig robot som programmerades om för att hjälpa Karolinska sjukhuset rena fram virus ur deras prover.
– Vi insåg snart att det här inte kommer att hjälpa. En robot kan bara göra 100 prover i taget, så vi insåg att vi måste ha hela kedjan på ett ställe, så att vi också kunde inaktivera viruset, göra analysen, och på något sätt få ut testkit till dem som behöver testas. Vi fick bygga upp allt det här, berättar hon från lokalerna i Biomedicum i Solna.
Många frivilliga
Då inleddes en period av intensivt arbete. Eftersom det nya coronaviruset, som nu hade fått namnet covid-19, innebar global rusning efter just den sorts material som behövdes för att bygga upp ett labb var det inte lätt få tag på allt som behövdes. Eftersom Marica Hamstens team hade turen att få ett anslag på 40 miljoner kronor från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse kunde man dock vara lite mer snabbfotade än många helt offentligt finansierade verksamheter.
– Utan privata aktörer hade det inte gått. Vi kunde inte vänta på politiska beslut eftersom det tar otroligt lång tid att få fram anslag den vägen. Att vi hade pengar gjorde att vi kunde få fram de saker vi behövde.
I april kom ett flygplan med utrustning från Kina, och verksamheten kunde sätta i gång i större skala. Tillsammans med kollegan Fredrik Boulund började hon söka personal till det nya labbet. Det visade sig vara förvånansvärt lätt.
– Vi tog dem ur vår befintliga personal som inte behövde pendla så långt eller annars utsätta sig för stor smittorisk. Men framför allt var det väldigt många frivilliga från Karolinska sjukhuset och Karolinska institutet som anmälde sig, och också från Kungliga tekniska högskolan, Stockholms universitet och andra ställen. Det har verkligen varit den stora behållningen, alla dessa människor och möts och kontakter som etableras.
Datasystem
Marica Hamsten gick från att leda en grupp på sex personer till att ha 120 personer på lönelistan, framför allt bestående av frivilliga.
– Men vi insåg sedan att vi inte kan ha en långsiktig verksamhet med frivilliga som är timanställda, så nu har vi 40 heltidsanställda och en mindre andel timanställda, säger hon.
Vid sidan av den renodlade labbverksamheten behövde man också bygga upp ett datasystem för att hålla ordning på alla prover. Datasystemet utvecklades i samarbete med Scilifelab Uppsala och provregsitereringen och utsvaren av Direkttest i Umeå som vanligtvis säljer klamydiatest till privatpersoner över internet.
Ålands befolkning
Från och med slutet på april utförde det nya labbet analyser enligt det nya upplägget, så att allt sköttes på ett och samma ställe. Den stora rusningen kom i juni. Det är först under de senaste veckorna som situationen har normaliserats något.
– Vi var nog lite höga på jobbet i början. Man kom in på jobb vid åtta på morgonen och kom hem kring tio på kvällen, och så hade man kanske något möte på Zoom efter det, minns hon och reflekterar:
– Jag tänker ibland att vi skulle kunna testa hela Ålands befolkning på en vecka. Det är lätt att bli lite fartblind.
Endast söndagarna innebar en paus från labbet, men då satt Marica Hamsten å andra sidan ofta i politiska möten eller i diskussioner med sina motsvarigheter i andra länder, som Frankrike och Tyskland.
– Jag har precis haft två veckor ledigt. Det var den första sammanhållna ledigheten längre än 24 timmar jag haft sedan mars.
Robotar
Varje dag jobbar 16 personer med att packa och skicka testkit till olika håll i Sverige. Vissa går till vårdcentraler, men en hel del går till privatpersoner. I Stockholm körs testet ut med taxi och chauffören hänger upp det på ytterdörren. Den testat sig hänger sedan upp det på samma ställe för hämtning.
Sedan starten har Marica Hamsten och hennes team analyserat 110.000 test. Det är ungefär 14 procent av alla test i Sverige, vilket gör dem till ett av de fem största labben i landet.
Under ett videosamtal visar hon upp de olika utrymmen labbet – som fått det inofficiella namnet National Pandemic Center – förfogar över. Här finns inaktiveringslabbet, där anställda i full skyddsutrustning hanterar aktiva prover i strikt kontrollerad miljö. När proverna väl har inaktiverats kan nästa grupp i rummet bredvid hantera dem med utan skyddsvisir och endast ett par skyddshandskar.
På en annan våning extraheras viruset ur proverna fem hjälp av fem robotar av samma sort som det från början endast fanns en av. En extraktion tar 80 minuter, och under den tiden kan en robot hantera två plattor om 96 prover vardera.
Roligaste
Man har också skrapat ihop hela nio termocykler, qPCR, de apparater som utför den analysmetod som påvisar nukleinsyra i proverna och som labbets verksamhet bygger på.
– Det är jättesvårt att få tag på sådana, men vi lånade in instrument från olika delar av Karolinska institutet från forskare som inte behövde dem just nu.
Efter allt detta intensiva arbete vet Marica Hamsten inte riktigt hur hon ska känna inför att gå tillbaka till sitt gamla jobb när coronakrisen slutligen har blåst över.
– Just nu är ju covidarbetet det roligaste som finns, att få starta ett helt nytt diagnostiskt labb. Samtidigt är jag jättetrött, har extremt mycket övertid och skulle behöva vara mer ledig. Vi brukar tillbringa somrarna på Espholm, men i år valde vi att inte åka för att inte utsätta mina föräldrar för smittorisk, och inte riskera att själva bli smittade under resan.

Henrik Herlin