På samma möte utsågs en deputation som skulle framföra detta beslut till Sverige. Den bestod av redaktören Julius Sundblom, vicehäradshövdingen Carl Björkman, kungsgårdsarrendatorn Gösta Lindeman och bonden Johannes Eriksson som hade fungerat som mötets ordförande.

Att korsa Ålands hav var dock lättare sagt än gjort krigshösten 1917. Alla förbindelser västerut var stängda, rysk militär bevakade gränsen och både ryssar och tyskar hade minerat farvattnen. De deputerade gjorde två misslyckade försök att frambära budskapet. Första gången var planen att de skulle sammanstråla på Äppelö och därifrån ta sig över havet. Björkman och Lindeman skulle färdas till Äppelö via Rågetsböle strand, Sundblom och Eriksson via Bjärströms strand. Eriksson hade redan packat sin Stockholmskappsäck och gömt den i en sjöbod. Men vid den avtalade mötestiden dök Sundblom av någon anledning inte upp i Bjärström, varför färden måste ställas in. Eriksson hade dubbel anledning till förargelse. Sverigefärden gick om intet och dessutom hade någon stulit hans kappsäck från sjöboden.

Vid det andra försöket befann sig Sundblom i Helsingfors på lantdagsuppdrag och ersattes av Johan Jansson. Med var dessutom jägarkuriren Nandor Stenlid, specialist på att oförmärkt ta sig över Ålands hav.

De begav sig iväg i skymningen i en öppen motorbåt, men ute på Ålands hav blåste en stark motvind och det visade sig snart att motorstyrkan var för svag och de tvingades vända om. De fick lov att tillbringa natten på en holme i Lemlands skärgård, förmodligen Styrsö, och när det följande morgon blåste lika mycket såg de sig tvungna att ge upp sitt försök. Det blev till sist den oförvägne Stenlid som den 22 oktober själv förde över protokollsutdraget med mötesbeslutet och överlämnade det till svenska generalstaben.

Finland självständigt

Om dessa aktiviteter visste de flesta ålänningar ingenting. På Åland fortsatte livet som vanligt. I början av oktober hölls lantdagsval och Julius Sundblom som representerade Svenska folkpartiet återvaldes. Lantdagen som sedan valet 1916 haft socialistiskt flertal återfick nu borgerlig majoritet. Den politiska situationen i landet var ytterst turbulent.

Det rådde skriande livsmedelsbrist i de större finländska städerna. Hatet mellan de borgerliga och socialisterna pyrde. De hade redan under sommaren börjat bilda väpnade grupper: vita skyddskårer och röda garden. Till oron bidrog dessutom de ryska trupperna i Finland som radikaliserades alltmer.

I början av november grep Lenin och hans bolsjeviker makten i Petrograd (S:t Petersburg). Samtidigt bröt generalstrejk ut i Finland. Ett trettiotal människor dödades i oroligheterna innan strejken avblåstes. Den 4 december föreslog den borgerliga senaten att Finland skulle förklara sig självständigt och två dagar senare godkände lantdagen självständighetsförklaringen med rösterna 100–92. Julius Sundblom hörde till den borgerliga majoritet som röstade för självständighet.

”Sanningen” i Ålandstidningen

Samtidigt skred nu den återföreningsaktivistiska kretsen på Åland till aktion. I Ålandstidningen den 5 december – dagen före Finlands självständighetsförklaring – ingick på ledande plats en osignerad artikel med rubriken ”Sanningen”. Där förklarades att det var dags att slå korten i bordet och rent ut förklara att ”den åländska befolkningen av hela sin själ åtrår en förening med moderlandet”. Orsakerna uppgavs vara av historisk, etnologisk och politisk natur. Ålänningarna hade upplevt skilsmässan från Sverige mångdubbelt tyngre än fastlänningarna och det var därför inte underligt att längtan till Sverige i världskrigets virvelstorm stod stark, i synnerhet som Åland hade förvandlats till ett ryskt fältläger.

Med syftning på de nyligen inträffade våldsdåden i Finland hävdades att ålänningarna innerligt avskydde anarkistiska och rena våldstendenser samt ”den fullkomliga brist på respekt för gällande lag som utmärker våra röda våldsverkare”. En framtid i Finland föreföll enligt artikeln dyster då det enda som förenade det borgerliga finnarna och de röda socialisterna var hatet till allt svenskt. Det enda som möjligtvis kunde få den åländska befolkningen på andra tankar än återförening var om den finländska politiken skulle orientera sig mot väst med en skandinavisk union som mål.

Motvillig publicering

Publiceringen av ”Sanningen” föregicks av viss dramatik. Artikeln var av allt att döma huvudsakligen skriven av Carl Björkman. Den 4 december stormade han tillsammans med vice konsul Otto Tamelander, bankdirektören Arthur Ekman och enligt vissa uppgifter den Ålandsbördige prästen Hugo Sommarström in på Ålandstidningens redaktion och krävde ”under hot” att artikeln skulle införas i nästa nummer. Eftersom tidningens faktiske chefredaktör Julius Sundblom befann sig i Helsingfors på lantdagsuppdrag leddes tidningen för tillfället av redaktionschefen Johnny Holmberg. Denne var motvillig att publicera den ”farliga” texten och ville först höra Sundblom åsikt. Björkman och hans kumpaner lyckades som vi sett genomdriva sitt krav och dagen efter ingick artikeln i tidningen.

Av en händelse som ser ut som en tanke omnämnde Ålandstidningen i samma nummer för första gången återföreningsmötet den 20 augusti genom att citera en notis om mötesbeslutet från Dagens Nyheter. Frågan om återförening blev nu i högsta grad offentlig.

Risk för förfinskning

Björkman gick vidare och presenterade med liknande argument som i ”Sanningen” återföreningstanken inför kulturföreningen Ålands vänner i Mariehamn. Trots att föreningen mestadels bestod av från fastlandet inflyttade tjänstemän, en grupp som Björkman inför det interkommunala mötet i augusti hade velat undvika, stödde föreningen återförening med rösterna 21 mot 6, och 6 nedlagda.

Det visade sig också att Johnny Holmbergs oro för Sundbloms reaktion på publiceringen av ”Sanningen” var obefogad för artikeln följdes snart upp med artikeln ”Finland fritt – Åland svenskt” författad av ingen mindre än Sundblom själv i Helsingfors. Artikeln publicerades den 22 december i flera finlandssvenska tidningar. På grund av transportproblem till följd av oroligheter i Åbo dröjde det ända till den 29 december innan den kunde införas i Ålandstidningen. Före det hade den dock spridits som särtryck i de åländska bygderna.

I texten motiverade Sundblom grundligt ålänningarnas önskan att höra till Sverige i liknande – om än något moderatare – termer som Björkman i ”Sanningen”: Ålands läge som nyckeln till Östersjön gjorde ögruppen väldigt utsatt. Sverige skulle ha bättre förutsättningar än Finland att försvara Åland utan att förvandla ögruppen till ett härläger. Vidare riskerade Åland under finländsk överhöghet enligt Sundblom att förfinskas. Ekonomiskt och kulturellt stod Åland nära Sverige och den laglöshet och det skräckvälde som brutit ut i Finland var djupt främmande för ålänningarna. Sundbloms slutsats löd: ”Forntid och framtid förplikta, och vår högsta önskan är att Finland skall vara fritt och Åland svenskt.”

Ville inte bränna broar

De två som jämte Johannes Eriksson skulle bli Ålandsrörelsens ledare hade nu bägge klart tagit ställning för återförening i offentligheten. Men varför just nu och inte tidigare? Båda hade ju ställt sig positiva till återförening långt tidigare på året. Björkman hörde till de aktivister som förberedde återföreningsmötet den 20 augusti och Sundblom deltog i detsamma. Båda lät sig dessutom väljas till den deputation som skulle överlämna mötesbeslutet i Stockholm även om företaget sedan inte förverkligades som planerat.

Samtidigt hade det hos dem under hösten funnits – hos Sundblom i högre grad än hos Björkman – en tveksamhet inför att helt bränna broarna till Finland innan man kände sig säker på att de förelåg reella förutsättningar för en återförening med Sverige. Det är värt att minnas att Björkman var statlig tjänsteman och Sundblom representant i Finlands lantdag. Det som gjorde att de i december fann tiden mogen att gå till öppen aktion torde vara den våldsamma och olycksbådande utvecklingen i Finland i kombination med signaler från Sverige om stöd. Under hösten hade det pågått en livlig diskussion om Ålandsfrågan i den svenska pressen som tycktes visa att det fanns ett brett intresse för ett svenskt förvärv av Åland.

Förberedde namninsamling

Följande steg var en namninsamling till förmån för förening med moderlandet. Än en gång var det jägaraktivisterna Stenlid och Sundberg som först omnämnde idén. De föreslog nämligen en åländsk folkadress redan i brev från slutet av augusti (se ruta). Det verkar även som om tanken på en namninsamling under hösten hade förankrats i politiska kretsar i Sverige. Gösta Lindeman uppgav att han under en affärsresa till Stockholm i slutet av december från politiskt håll uppmanades att ordna en åländsk folkadress. Nandor Stenlid för sin del bjöds på juldagsmiddag hos högerriksdagsmannen Sam Classon som bad honom att ”för Guds skull” resa hem till Åland och ”hämta en folkadress”.

Vid det laget var förberedelserna för namninsamlingen redan i full gång på Åland. Sundbloms artikel ”Finland fritt – Åland svenskt” kan – även om den kom att publiceras först den 29 december i Ålandstidningen – ha avsetts som en uppvärmning av den åländska opinionen inför namninsamlingen som ägde rum under julveckan.

I nästa avsnitt ska vi se hur en begränsad skara återföreningsaktivister under denna vecka växte till en kraftfull folkrörelse.

Dan Nordman