Det inofficiella åländska landstinget, genom vilket kampen för återförening med Sverige organiserades, var dock inte intresserat. I ett uttalande i februari sades lagförslaget knappt innehålla ”ens ett spår av den självstyrelse” som utlovats, och kallades ”en taktisk, av omständigheternas tvång framkallad manöver”.

I maj sades lagförslaget vara ”utan värde och oantagligt” och utgöra ”intet verkligt skydd för befolkningens nationella trygghet”. Tvärtom skulle det öppna ”portarna för ögruppens denationalisering”. Med hänvisning till principen om folkens rätt till självbestämmande stod alltså landstinget fast vid sitt krav på att en folkomröstning skulle få avgöra frågan om Ålands statstillhörighet.

Häktades

Den 4 juni hölls ett möte i rådhussalen i Mariehamn i närvaro av Finlands statsminister, handelsminister, krigsminister och två generaler. Avsikten var att få ålänningarna att börja tilllämpa självstyrelselagen. Men Julius Sundblom meddelade att så inte skulle ske, och tågade ut med församlingen i hälarna.

Dagen efter häktades Sundblom tillsammans med Carl Björkman för högförräderi och transporterades till länsfängelset i Åbo, och senare vidare till Helsingfors. Även Johannes Eriksson skulle ha häktats, men han befann sig i Stockholm. Ytterligare trupper sändes dessutom till Åland och de var, till skillnad från den redan närvarande svensktalande bataljonen, finskspråkiga.

Det var under dessa förhållanden, med en antagen självstyrelselag, Sundblom och Björkman i fängelse och en relativt stor militär närvaro på öarna, som Ålandsfrågan efter ett brittiskt initiativ den 19 juni hänfördes till Nationernas Förbund (NF).

Minoritetsskydd

Efter första världskriget ritades gränserna om i Europa. Segrarmakternas avsikt var att göra detta enligt principen om folkens rätt till självbestämmande, men det visade sig snart inte vara genomförbart i praktiken. Dels levde de olika folken så blandade att det blev omöjligt att dra gränser mellan dem, dels komplicerades saken av att människors känslor av nationell tillhörighet påverkades av en mängd olika subjektiva faktorer. Dessutom ville gärna vissa av segrarmakterna åstadkomma så mycket skada som möjligt åt krigets förlorare, och rätten till självbestämmande fick därmed ofta stå åt sidan.

Gränsdragningarna skapade på så sätt en stor mängd nya minoriteter. För att kompensera dem för att de hamnat på ”fel” sida av gränsen skapades fördrag genom vilka länder i framför allt Central- och Östeuropa förband sig att garantera sina etniska, språkliga och religiösa minoriteter vissa rättigheter. De första skapades i samband med fredsförhandlingarna efter första världskriget och de senare inom ramen för NF, men de sattes alla under övervakning av NF.

Flera autonomier

Polen, det serbisk-kroatisk-slovenska kungariket, Tjeckoslovakien, Rumänien och Grekland undertecknade därför fördrag om minoritetsskydd, och minoritetsförpliktelser skrevs in i fredsfördragen för till exempel Österrike, Bulgarien och Ungern. Senare gjorde Albanien, Estland, Lettland, Litauen och Irak ensidiga förklaringar om minoritetsskydd inför rådet när de gick med i NF. Finland behövde inte göra en sådan förklaring vid inträdet i december 1920, utan förband sig bara att lämna Ålandsfrågan öppen tillsvidare.

Utöver Åland skapades tre andra territoriella autonomier: KarpatoRutenien, en huvudsakligen etniskt rutensk (nära ukrainskan) region inom Tjeckoslovakien, som fick autonomi genom det tjeckoslovakiska minoritetsfördraget år 1919, Fria staden Danzig, ett framför allt etniskt tyskt område i Polen som sattes under NF:s suveränitet genom tre fördrag antagna 1919, 1920 och 1921 samt Memelområdet, också framför allt etniskt tyskt men tillhörande Litauen vars självstyre reglerades i en särskild konvention antagen 1924. Åland var den enda av autonomierna som överlevde andra världskriget.

Minoritetsfördragen efterlevdes i mycket varierande grad i de olika länderna under mellankrigstiden. Eftersom det var i huvudsak länder i Central- och Östeuropa som tvingats underteckna fördragen upplevdes hela systemet som orättvist – också de västeuropeiska staterna hade ju minoriteter inom sina gränser. Efter andra världskriget valde Förenta Nationerna att inte ta på sig NF:s roll som garant för systemet och det upphörde därmed. Fokus blev istället individuella mänskliga rättigheter.

Rådets första möten

År 1920 var det dock närmast vardag för det internationella samfundet att hantera problem av olika slag relaterade till minoriteter. Vad som var nytt med Ålandsfrågan var att det var den första minoritetsfrågan som det nybildade NF självt tog itu med – de tidigare frågorna hade hanterats under fredsförhandlingarna.

NF:s råds första möten där Ålandsfrågan behandlades hölls den 9 till 12 juli 1920 i St James’s Palace i London. Rådet var ett slags verkställande organ för NF. Permanenta medlemmar var Storbritannien, Frankrike, Italien och Japan, medan Grekland, Belgien, Brasilien och Spanien just då satt som icke-permanenta medlemmar.

Vid diskussionerna om Åland var även Finlands representanter ledda av Carl Enckell samt Sveriges representant Hjalmar Branting närvarande. Finland var ännu inte medlem NF, men hade lämnat in en ansökan om medlemskap och fick tillstånd att delta. Branting och Enckell fick den 9 juli presentera sina respektive regeringars ståndpunkter. Båda regeringarna var villiga att bekräfta demilitariseringen från 1856 och även att låta neutralisera öarna. För folkomröstning I övrigt var den svenska positionen, i korthet, att Ålands befolkning genom folkomröstning skulle få avgöra om Åland skulle vara kvar under Finlands suveränitet eller återförenas med Sverige. Principen om folkens rätt till självbestämmande användes för att rättfärdiga kravet, tillsammans med det faktum att folkomröstningar redan använts för att avgöra hur nya gränser skulle dras i andra delar av Europa efter första världskriget.

Den finska regeringen, å andra sidan, menade att Ålandsfrågan var en inrikes angelägenhet som varken Sverige eller NF:s råd kunde lägga sig i. Den finska hållningen byggde framför allt på att förbundsaktens artikel 15 moment 8 skulle vara tillämplig i fallet. Momentet föreskrev att när en tvist hänskjutits till NF:s råd och någon av parterna hävdar att tvisten rör en fråga som enligt internationell rätt hör till den partens egen jurisdiktion, och rådet kommer fram till samma sak, ska rådet konstatera detta i en rapport utan att däri rekommendera någon särskild lösning.

Möjligt prejudikat

en finska regeringen menade vidare att principen om självbestämmande inte var tillämplig eftersom ålänningarna inte utgjorde en egen nationell enhet utan var del av den svenskspråkiga befolkningen i Finland. Ålänningarna hade dessutom fått den vidaste autonomi som någonsin getts åt en minoritetsgrupp, och de finska och svenska språken hade fått samma officiella status i den nya finska konstitutionen.

Enckell framförde även att om ålänningarna fick rätt att bryta sig loss från Finland, kunde denna rätt komma att krävas också av andra svenskspråkiga finländare. Han antydde på så sätt att ett beslut om Ålands förening med Sverige skulle skapa ett prejudikat som kunde användas av minoriteter överallt och leda till en ohanterlig situation för världssamfundet.

Branting upplyste om att en åländsk delegation befann sig i London och menade att rådet kunde få höra deras mening direkt. Enckell och övriga finska representanter var motvilliga, men gick med på det efter att ha gjort klart att ålänningarnas åsikter inte var avgörande, och dessutom oviktiga i jämförelse med öarnas politiska betydelse för Finland.

Den 10 juli fick den åländska delegationen bestående av Johannes Eriksson och August Karlsson delta en stund vid rådets möte. De upprepade sin önskan om förening med Sverige och förnekade, efter en fråga från Branting, att denna önskan skulle vara ett resultat av svensk propaganda.

Beslut om en juristkommission

Förhandlingarna fortsatte därefter och de största tvistefrågorna mellan Finland och Sverige avhandlades. Branting framförde även att häktningen av de två åländska ledarna och de finska truppernas närvaro på Åland skadade relationerna mellan de två länderna.

Till slut handlade diskussionen om huruvida Ålandsfrågan överhuvudtaget låg inom rådets kompetens enligt förbundsakten eller om det var en intern finsk angelägenhet. För att utreda detta föreslog rådet att en kommission bestående av tre jurister skulle bildas och ge rådet ett rådgivande utlåtande. Den Permanenta internationella domstolen var på väg att grundas, men rådet ville ha ett så snabbt beslut som möjligt och valde därför att tillsätta en kommission.

De första dagarnas möten var slutna, men den 12 juli hölls ett offentligt möte där beslutet om juristkommissionen fattades. Förutom frågan om rådets kompetens skulle juristkommissionen även uttala sig om det juridiska läget gällande Ålands demilitarisering.

Den 12 juli släpptes också Sundblom och Björkman. I NF:s officiella tidskrift finns ett brev från Johannes Eriksson och August Karlsson till NF:s generalsekreterare Eric Drummond, daterat 20 juli 1920 i Stockholm. De hade lämnat London direkt efter att de fått meddelande om att ”våra landsmän”, alltså Sundblom och Björkman, hade släppts. De hade därför inte hunnit uttrycka sin tacksamhet över den gästfrihet som visats dem och ville nu göra det i brevform istället. Där står också att de är övertygade om att Sundblom och Björkman inte skulle ha släppts om inte NF hade tagit upp frågan till behandling.

Juristkommissionen bildas

Vid rådets nästa session den 30 juli meddelades det att juristkommissionen skulle bestå av professorerna Ferdinand Larnaude från Frankrike, Antonius Struycken från Nederländerna och Max Huber från Schweiz. Larnaude utsågs till ordförande och Georges Kaeckenbeeck från NF:s sekretariats juridiska avdelning till sekreterare.

Kommissionen möttes första gången den 3 augusti och höll sina sammanträden på juridiska fakulteten på universitetet i Paris. Arbetet avslutades den 5 september.

Carl Enckell presenterade Finlands hållning till kommissionen den 23 juli, medan Sveriges syn framfördes av greve Herman Wrangel några dagar senare. Den 10 augusti gjorde Enckell en andra presentation, som dagen efter följdes av ett svar från Sveriges sida av greve Albert Ehrensvärd.

James Barros, som i boken ”The Aland Islands Question” publicerad år 1968 kartlade hela den diplomatiska processen, konstaterar att Wrangel och Ehrensvärd i mycket högre utsträckning än Enckell använde juridiska argument. Mycket utrymme ägnades åt förbundsaktens syfte och omfattning. Barros menar att de juridiska argumenten måste ha imponerat på en juristkommission som tillsatts för att hantera rättsliga frågor.

Den rapport som juristkommissionen presenterade den 5 september visade sig också förespråka den svenska positionen, alltså att Ålandsfrågan inte var Finlands interna angelägenhet och att NF:s råd var behörigt att avgöra frågan. Hur juristkommissionen kom fram till detta resultat behandlas i nästa del.

Ida Jansson