Den internationella juristkommissionen som tillsatts av Nationernas Förbunds råd den 30 juli 1920 bestod av professorerna Ferdinand Larnaude, Antonius Struycken och Max Huber och inledde sitt arbete den 3 augusti i Paris. De svenska och finska representanterna samt ålänningarna Johannes Eriksson och August Karlsson presenterade sina ståndpunkter inför kommissionen i slutet av juli och början av augusti.

Den 5 september publicerade kommissionen en rapport med sina slutsatser. I NF:s officiella tidskrift publicerades juristkommissionens rapport på engelska och franska, men den finns även i en översättning till svenska publicerad av Sveriges utrikesdepartement år 1920. Citaten nedan är hämtade därifrån.

Kommissionens uppdrag var att utreda två frågor: för det första om Ålandsfrågan hörde till Finlands uteslutande kompetens enligt den internationella rätten eller om NF:s råd var behörigt att ingripa; för det andra rättstillståndet gällande Ålands demilitarisering.

NF:s behörighet i frågan

I den första delen av rapporten undersökte kommissionen således NF:s råds behörighet enligt artikel 15 moment 8 i förbundsakten, alltså den stadga som reglerade NF:s organisation och verksamhet. Momentet ifråga föreskrev att när en tvist hänskjutits till NF:s råd och någon av parterna hävdar att tvisten rör en fråga som enligt internationell rätt hör till den partens egen jurisdiktion, och rådet kommer fram till samma sak, ska rådet konstatera detta i en rapport utan att däri rekommendera någon särskild lösning.

Finlands regering menade alltså att Ålandsfrågan var en intern finländsk angelägenhet enligt internationell rätt och att NF:s råd därför enligt momentet ovan inte skulle lägga sig i. Finlands självständighet hade erkänts av ett stort antal stater, inklusive Sverige, utan någon reservation gällande gränsernas dragning.

Sveriges regering menade å andra sidan att det svenska erkännandet av Finland inte betydde att Sverige hade erkänt Finlands gränser, utan bara att Sverige stödde Finlands självständighet. Artikel 15 moment 8 sades vara ”tämligen svävande” och kunde tolkas på olika sätt. Ålandsfrågan var en tvist mellan två stater, och ”för att fylla sin höga uppgift att bevara freden och de goda förbindelserna mellan folken” kunde inte NF avstå möjligheten att ingripa.

Kommissionen i sin tur menade att en fråga antingen är av internationell karaktär eller hör till en stats egen jurisdiktion ”i kraft av sin egen inre beskaffenhet”. Följaktligen måste kommissionen börja med att undersöka denna inre särskilda beskaffenhet hos tvisten mellan Finland och Sverige för att sedan kunna avgöra huruvida den föll inom NF:s kompetens eller inte.

Folkens rätt till självbestämmande

De frågor som därför måste besvaras formulerade kommissionen som följer: ”Kan Ålandsöarnas befolkning, under de omständigheter, i vilka den befinner sig och med stöd av grundsatsen om folkens självbestämningsrätt begära sin anslutning till Sverige? Kan Sverige å sin sida fordra att en folkomröstning äger rum, som sätter öbefolkningen i stånd att uttala sig rörande sin anslutning till Sverige eller sitt kvarblivande under finskt välde?”

Principen om folkens rätt till självbestämmande hade varit en central del av argumentationen från åländskt och svenskt håll sedan den uttalats av USA:s president Woodrow Wilson i januari 1918. Som motargument framfördes från den finska sidan att Åland inte utgjorde någon avgränsad nationell enhet, utan var en del av den svenskspråkiga befolkningen i Finland.

Kommissionen konstaterade att principen om självbestämmande intog ”en betydande plats i modernt politiskt tänkande”, men att den emellertid inte hade inkluderats i förbundsakten. Att den förekom i ett antal internationella fördrag ansåg kommissionen inte utgjorde tillräckliga skäl att se den som en del av folkrätten.

Tvärtom utgjorde rätten att disponera över sitt territorium en väsentlig del av varje stats suveränitet, skrev kommissionen. Internationell rätt erkände alltså inte någon rätt för delar av en befolkning att ”genom en enkel viljeförklaring” separeras från den stat de tillhörde, eller för andra stater att kräva en sådan separation. Det var alltså upp till varje självständig stat att bevilja eller vägra en del av sin befolkning rätten att hålla folkomröstning om sin politiska framtid. Andra tolkningar ”skulle lätt kunna förorsaka svårigheter och ett osäkerhetstillstånd, som vore icke blott stridande mot själva statens begrepp utan dessutom farligt för det internationella samhällets intressen”, menade kommissionen.

Men denna regel, fortsatte kommissionen, gällde endast om ett folk definitivt konstituerat sig som suverän stat och som en självständig medlem av det internationella samfundet, och bara så länge som folket bibehöll dessa egenskaper. Om en stat befann sig under bildning, ombildning eller upplösning saknades den territoriella suveräniteten och situationen var därmed osäker ur ett rättsligt perspektiv. Under sådana förhållanden kunde också principen om folkens rätt till självbestämmande komma i fråga.

Minoritetsskydd och självbestämmande

Principen kunde tillämpas på olika sätt, där de viktigaste var bildandet av en ny, självständig stat och valet mellan två existerande stater. Men, fortsatte kommissionen, ”man bör jämställa denna princip med grundsatsen om skydd för minoriteter, då de hava samma mål, nämligen att tillförsäkra en nationell grupp bibehållandet och den fria utvecklingen av dess sociala, etnografiska och religiösa karaktär”.

Kommissionen konstaterade vidare att stadganden om minoritetsskydd redan förekom i ett antal konstitutioner, och att ett sådant skydd just då framträdde ”såsom en av frihetens väsentligaste former”. Dessutom hade man i vissa sammanhang ansett det nödvändigt att genom internationella fördrag garantera en särställning till etniska och religiösa minoriteter. Dessa fördrag hade satts under NF:s kontroll och garanti.

Vad kommissionen syftar på här är de många fördrag genom vilka länder i framför allt Öst- och Centraleuropa förbundit sig att garantera sina etniska, språkliga och religiösa minoriteter vissa rättigheter. De första skapades i samband med fredsförhandlingarna efter första världskriget och de senare inom ramen för NF, men sattes alltså alla under övervakning av NF.

Kommissionen noterade även att principen om självbestämmande inte var den enda som behövde tas i beaktande: geografiska, ekonomiska och andra överväganden kunde utgöra hinder för dess fulla tillämpning. Under sådana förhållanden kunde en kompromiss inkluderande omfattande frihet till minoriteter krävas.

Definitiv eller temporär

Den fråga som nu måste besvaras var om Ålands ställning inom den självständiga finska staten hade ”en definitiv och normal karaktär eller är temporär och provisorisk”, konstaterade kommissionen. För att utreda saken gjordes en noggrann genomgång av Finlands respektive Ålands politiska och juridiska ställning från 1809 och framåt, med fokus på händelserna efter ryska revolutionen 1917.

Avgörande blev för det första att juristkommissionen ansåg att det på grund av inbördeskriget våren 1918 var svårt att avgöra från vilken tidpunkt Finland kunde betraktas som ”definitivt konstituerad suverän stat i ordets juridiska betydelse”. Först i maj 1918 menade kommissionen att ”en fast politisk organisation skapats och myndigheterna blivit tillräckligt starka för att upprätthålla sin makt över landets territorium utan utländska truppers hjälp”.

För det andra fäste kommissionen stor vikt vid att ålänningarna uttryckt sin vilja att återförenas med Sverige redan den 20 augusti 1917, före Finlands självständighetsförklaring, och att de sedan fortsatt att ”göra allt vad som stått i deras makt för att förverkliga sina nationella strävanden”. Dessutom hade Sveriges regering ”understött och försvarat ålänningarnas sak på det mest energiska sätt” och ”gjort den till sin egen”.

Den åländska rörelsen för återförening hade således uppkommit ”gentemot ett Finland under omgestaltning”, och det faktum att Finland till slut konstituerat sig som självständig stat kunde ”icke omintetgöra eller berättiga till ett bortseende ifrån de omständigheter, under vilka ålänningarnas strävanden tillkommit”.

Kommissionen lade sedan till det argument som gång på gång upprepats av Sveriges och Ålands representanter: ”Allt detta är desto mera riktigt som öarnas mycket homogena befolkning bebor ett ur geografisk synpunkt ganska väl avskilt område och är förenad med det svenska folket, varifrån den endast med våld avskilts, genom samhörighet i avseende på ras, språk och traditioner, under det att befolkningen på finska fastlandet till allra största delen är av finskt ursprung och den mindre del av finska fastlandets befolkning, som är av svenskt ursprung till stor del blandat sig med den finska och i allmänhet liksom denna ser sitt ideal i en självständig finsk stat.”

Juristkommissionen kom således fram till att Ålandsfrågan inte var en fråga som enligt den internationella rätten var Finlands uteslutande kompetens, och att NF:s råd därmed hade behörighet att göra de rekommendationer det bedömde rättvisa och lämpliga i fallet.

Demilitariseringens status

I den andra delen av rapporten utreddes Ålands demilitarisering. 1856 års konvention hade slutits mellan Frankrike, Storbritannien och Ryssland och stadgade att Åland inte fick befästas och att militära eller marina anläggningar inte fick upprätthållas eller uppföras där. Frågan var om konventionen fortfarande var i kraft och vad dess bestämmelser i så fall hade för betydelse. Bland annat uppförandet av ryska befästningar under första världskriget utan protester från omvärlden, Rysslands vid tiden oklara ställning som stat och det faktum att Finland nu hade kontroll över det åländska territoriet gjorde konventionens status osäker.

Kommissionen kom efter en lång utredning fram till att konventionen fortfarande gällde och att dess bestämmelser hade ”i militärt avseende för Ålandsöarna skapat en särskild internationell ställning”. Så länge som bestämmelserna inte i vederbörlig ordning hade ersatts av nya hade varje intresserad stat rätt att fordra att de respekterades, och den stat som hade Åland i besittning måste iaktta de förpliktelser som följde av dem.

Reaktioner på rapporten

Juristkommissionens rapport följde den svenska och åländska hållningen och mottogs således med glädje i Sverige och på Åland, och med missnöje i Finland.

Vid ett möte den 20 september antog NF:s råd en resolution där det i enlighet med rapporten förklarade sig självt behörigt att göra de rekommendationer det fann rättvist och lämpligt i fallet, samt att tillsätta ännu en kommission som skulle komma med ett förslag till lösning. Vid en intervju i Svenska Dagbladet 26 september 1920 sade Johannes Eriksson följande:

”Juristkommissionens utlåtande är ett rättens dokument, ett dokument som står sig inför alla tider. Hade jag icke vetat att vi just hade rätten på vår sida, då hade jag icke inför nutid och eftervärld kunnat med rent samvete fortsätta min kamp. Ty, märk väl, vi ålänningar äro ett stolt släkte, vi be icke om, vi kräva vår rätt. Och vi skola få den en dag.”

Avsåg Eriksson här en juridisk rätt i form av lagar och regler, eller en moralisk rätt i form principer om vad som är rätt eller fel, gott eller ont? Förmodligen var juridik och moral för honom samma sak – de moraliska principerna av naturen givna att efterlevas såsom lag. I slutändan var det dock varken juridiken eller moralen som fick sista ordet: ”Det var maktöverväganden som avgjorde Ålandsfrågan, och det är maktöverväganden som avgör alla frågor i det internationella samfundet, oavsett om de hänförs till ett internationellt organ eller ej”, konstaterade James Barros år 1968.

Men tanken om att högre stående principer rättfärdigade de åländska strävandena släppte inte taget om ålänningarna i första taget, utan kom att prägla såväl politisk retorik som praktik i decennier framåt.

Ida Jansson