Till mötets ordförande utsågs Johannes Eriksson och till sekreterare folkhögskolans rektor Theodor Bertell. På mötets agenda stod två ärenden, men inget av dem hade något med brandkårer att göra.

Den första paragrafen gällde de ryska soldaterna som fanns på Åland. Man beslöt att göra en hemställan till Finlands senat om att den ryska militären ”blefve från öarna aflägsnad eller åtminstone ersättas med sådana trupper hos hvilka ett spår af disciplin ännu kvarlefde.” Ett liknande beslut hade fattats vid en stämma i folkhögskolan en dryg vecka tidigare.

Det är det andra ärendet som gör mötet historiskt.

Återföreningstanken dryftades för första gången i en vidare krets. Mötesdeltagarna beslöt enhälligt att sända en deputation till Stockholm för att meddela den svenska regeringen och riksdagen att den åländska befolkningen önskade sina öars förening med Sverige.

Detta står att läsa i det officiella protokollet som infördes i Finströms kommuns protokollbok.

Ögonvittnesskildring

Det finns också en ögonvittnesskildring av händelsen. Det är Finströmsbonden Johan Jansson som senare i sin dagbok bland annat antecknade: ”Ordföranden uppläste en skrivelse från Stockholm som var en uppmaning att hålla vaken med ett protokoll från ålänningarna till konungen om återförening” och vidare: ”Diskussionen blev omfattande, men ingen nämnde ett ord varifrån kostnader till förverkligande av företaget ifråga. Det visste ordföranden, som yttrade: Men pengar då? Det var en hederlig bonde från Jomala som inföll: (Till) detta kommer nog pengar alltid att finnas.”

Detta interkommunala möte har betraktats som ytterst viktigt eftersom det otvetydigt visade att man från åländsk sida aktualiserade förening med Sverige innan Finland hade blivit en självständig stat. Det skulle därför senare anföras som argument mot den finländska synen att Ålandsfrågan var en intern angelägenhet.

Problem med ryska soldater

Vad är bakgrunden till detta möte?

Året 1917 hade varit synnerligen dramatiskt. I Europa rasade världskriget på sitt fjärde år. Miljontals soldater stupade i skyttegravarna och på haven drunknade tusentals sjömän och civila till följd av torpeder. För Ryssland gick kriget dåligt. I samband med den så kallade marsrevolutionen störtades tsaren. Detta gav upphov till oroligheter och närapå anarki i det ryska riket.

I Finland intensifierades strävandena att lossa banden till Ryssland. Oroligheterna drabbade även Åland. Här fanns som mest uppemot 8.000 ryska soldater. Dessa hade befälet tidigare hållit relativt god pli på, men efter marsrevolutionen tilltog disciplinlösheten. Den 11 augusti, en dryg vecka före återföreningsmötet, vände sig förtvivlade åländska kommunalmän till Finlands senat och räknade upp en rad missförhållanden som de ryska soldaterna orsakade:

Skogsbränder uppstod och byggnader fattade eld till följd av soldaternas vårdslöshet. Antalet inbrott ökade. Fiskeredskap tjuvvittjades och kor tjuvmjölkades. Potatisland och fruktträdgårdar plundrades. Kvinnor trakasserades, män misshandlades eller fördes bort, ja till och med mord förekom.

Hoppades på hjälp från Tyskland

Samtidigt hade Rysslands motgångar i kriget och kaoset som tsarens fall orsakade öppnat nya möjligheter för Åland. En liten krets ålänningar började under våren i hemlighet diskutera Ålands framtid. De menade att ålänningarna inte passivt kunde åse vart världskrigets kastvindar förde Åland. De ville vara med och forma Ålands öde. Flera av dem hade engagerat sig i den så kallade jägarrörelsen vars mål var att med tysk hjälp frigöra Finland från det ryska imperiet.

Kärnan i denna aktivistgrupp var Mariehamns ordningsman Carl Björkman, bönderna Johannes Eriksson och Johan Jansson och arrendatorn vid Grelsby kungsgård Gösta Lindeman. Dessa stod i nära kontakt med de unga studenterna och jägarna Nandor Stenlid och Jan Sundberg som mestadels vistades i Stockholm.

Risk för förfinskning

Diskussionerna ledde fram till att det bästa för Åland vore en återförening med moderlandet Sverige. Några protokoll från dessa hemliga träffar finns av naturliga skäl inte, men senare brev från Nandor Stenlid och Jan Sundberg kan kasta ljus över hur resonemanget fördes. Tre framtidsscenarier diskuterades:

1. Åland skulle ingå i ett självständigt Finland

2. Åland skulle bli ett internationellt territorium

3. Åland skulle förenas med konungariket Sverige

Det första alternativet som låg närmast till hands innebar enligt gruppen stora risker. Finlands ställning som självständig stat skulle vara osäker och Åland riskerade att utsättas för förfinskningstryck som ett svenskspråkigt område i den finska nationalstaten.

Det andra alternativet var än otryggare: Åland kunde bli en kastboll i Östersjöstaternas strategiska spel.

Förening med Sverige däremot framstod som en trygg lösning både säkerhetsmässigt och språkligt. Dessutom räknade man med att speciellt omhuldas av sin nya husbonde för att kompensera skilsmässan från Finland.

Svalt svenskt intresse

Alla källor pekar på att Nandor Stenlid inledningsvis var den mest pådrivande återföreningsförespråkaren. Vid ett möte med aktivisterna på Grelsby kungsgård i april fick han grönt ljus för att omsätta de lösa diskussionerna i handling. Hans uppdrag var att sondera hur ledande svenska politiker skulle ställa sig till ett förvärv av Åland.

Stenlid fick till stånd ett möte med den inflytelserike liberale riksdagsmannen Nils Edén, vars inställning han dock beskriver som ”så avkylande som möjligt”. Edén var skeptisk till svenska anspråk på Åland av tre skäl. Det skulle innebära konflikt med för det första Ryssland som då ännu var någorlunda militärt starkt, för det andra med Rysslands allierade, alltså England och Frankrike och för det tredje med ett framtida eventuellt självständigt Finland. Åland i svensk ägo skulle dessutom alltid bli utsatt för tryck österifrån, menade Edén. (Edén som ju senare blev Sveriges statsminister kom snart att snart ändra uppfattning.)

Ingen samhörighet med Finland

Nandor Stenlid lät sig ingalunda nedslås. Han fortsatte sin verksamhet i Stockholm. Speciellt i vänsterkretsar var man tveksam till en svensk Ålandsaktion så länge ålänningarna själva inte uttryckt någon vilja till återförening. Den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting skrev under sommaren i Social-Demokraten:

”Mig veterligen har hos Ålands befolkning aldrig ens en tanke varit framme på annat än fortsatt anslutning till det finska samhälle de helt tillhöra och den ryska revolutionsregeringen håller hårt på att intet lösryckande av en befolkning och överförande till en främmande makt får ske mot befolkningens vilja”.

Stenlid svarade i en insändare att ålänningarna aldrig utvecklat någon samhörighet med den finska nationen och att deras patriotism hade varit varken svensk eller finsk utan helt enkelt åländsk, och fortsatte:

”Men om man frågade ålänningarna själva – vilket man ännu inte gjort – om de hellre ville höra till Sverige eller Finland så skulle inte många tveka att välja Sverige”.

Han hade vid det laget redan sänt ett – numera tyvärr försvunnet – brev till Björkman där han uppmanade de åländska aktivisterna att ordna ett representativt möte där ålänningarna skulle vända sig Sveriges regering och begära återförening.

Möte i Helsingfors

Att denna tanke omfattades av den hemliga aktivistgruppen visas av att Gösta Lindeman vid ett möte i hotell Fennia i Helsingfors i maj presenterade den för ålänningar i huvudstaden. Helsingforsålänningarna ska ha givit sitt bifall till förslaget. Vilka dessa ålänningar var framgår dessvärre inte av källorna, men att Ålands lantdagsman Julius Sundblom var en av dem är ingen vild gissning.

Hur som helst talar det mesta för att det var Stenlids brev till Björkman som satte i gång förberedelserna inför återföreningsmötet den 20 augusti. Den folklige Johannes Eriksson som hade ett stort socialt nätverk över hela Åland var förmodligen den som kontaktade mötesdeltagarna.

Det var enligt denna tolkning Stenlids brev som Johan Jansson syftade på då han i sin dagbok noterade att en skrivelse från Stockholm lästes upp på mötet.

Alla inte representerade

Men återspeglade det historiska mötesbeslutet verkligen den åländska befolkningens vilja?

Det interkommunala mötets representativitet har på goda grunder ifrågasatts. Alla åländska kommuner var inte företrädda. Skärgården och Lumparland saknades. Inga kommuner nämner heller i sina stämmoprotokoll att representanter utsågs till mötet. Enligt Carl Björkman såg han och Johannes Eriksson till att få ”rätt män” till mötet. De hade först tänkt utesluta Mariehamn som de ansåg opålitligt på grund av den stora andelen Finlandsfödda tjänstemän, men sedan kontaktat Julius Sundblom vilket ledde till att mariehamnarna Sundblom och Anders Öström deltog i mötet.

Även om mötesdeltagarna enligt protokollet påstod sig företräda opinionen i sina respektive kommuner talar mycket för att de på grund av hemlighetsmakeriet inte hade haft möjlighet att särskilt ingående förhöra sig om stämningsläget i frågan.

Beredskap för återförening

Trots dessa invändningar kan man omöjligen avfärda återföreningstanken som blott ett hugskott i några aktivisters febriga hjärnor. Det fanns redan vid denna tid en beredskap för återförening åtminstone i de centrala faståländska kommunerna. Annars hade knappast de fjorton vågat ta det dristiga och ”landsförrädiska” steg som hänvändelsen till Sverige innebar.

Mötet utgjorde därmed startskottet för den återföreningsrörelse som under de närmaste fyra åren skulle samla en stor majoritet av ålänningarna. Stenen var satt i rullning. Fast det visste de flesta ålänningar inte om ännu.

Dan Nordman