Som framgått av tidigare artiklar (20 augusti 2020 och 15 september 2020) hade återföreningstanken fötts under året i en liten aktivistskara och fått ökat understöd på grund av de oroliga förhållandena som de ryska revolutionerna och de växande inre politiska spänningarna i Finland hade förorsakat. Tidigare i december hade både Carl Björkman och Julius Sundblom tagit bladet från munnen och offentligt uttalat sitt stöd för återförening. Nu var stunden inne att bevisa att den åländska folkmajoriteten var på samma linje.

Listornas förtryckta text befullmäktigade de personer som vid ett allmänt möte på folkhögskolan skulle utses att till Sveriges konung och folk föra fram ålänningarnas önskan om att förenas med Sverige. Listorna hade sänts ut byavis till betrodda personer som sedan gick runt i stugorna och samlade in namn. Om hur detta egentligen gick till finns flera versioner.

Johannes Holmberg, bonde och lots från Geta, hörde till de betrodda som fick i uppdrag att samla in namn i sin hembygd. Enligt hans berättelse fick han dock inte speciellt många namn på sin lista eftersom han själv inte ville underteckna den. Han överlät därför insamlandet åt en annan person och då gick det genast bättre. Holmberg menade att om han öppet hade agiterat mot listan så skulle bara ett fåtal Getabor ha skrivit på den.

Många överrumplade

Kyrkoherden i Mariehamn, K.G.E. Mosander, också han motståndare till återföreningstanken, förklarade att namninsamlingen skedde med lock och pock. Han betonade vidare att folket skrev under ”i blindo”, det vill säga utan vetskap om adresstextens innehåll som ju skulle slås fast först senare.

En tredje återföreningsmotståndare, Otto Andersson från Vårdö, skrev att de som samlade in namnen naturligtvis talade för adressen, men att det inte förekom någon direkt agitation. Däremot var de flesta ålänningar enligt honom oförberedda på frågan och blev därför överrumplade när det knackade på dörren och namnlistan lades fram.

Också Ålandsaktivisten Nandor Stenlid har givit en skildring av namninsamlingen. Enligt honom steg insamlarna in i stugorna och pratade först om vardagliga ting. När de sedan presenterade listan sade folket: ”Ja, vi skriver nog under, det är ju ingen skuldsedel …”

Långt senare redogjorde Frans Andersson från Södersunda för sina minnesbilder av juldagarna 1917 i Ålandstidningen. Han hade ansvaret för insamlingen i största delen av västra Jomala. Enligt honom grät folk av glädje inför utsikten att ”komma tillbaka till Sverige”. Till och med de med finska som modersmål skrev på utan att tveka. Hur som helst räknades underskrifternas antal till 7.135. I den svenska regeringens officiella inlaga till Nationernas uppges antalet till 7.097. Nämnas bör att namninsamlingen under julveckan inte nådde skärgårdskommunerna Kumlinge, Brändö och Kökar vars invånare således inte erbjöds möjligheten att skriva på. Kumlinge- och Brändöborna ordnade dock senare en egen namninsamling som resulterade i 816 underskrifter.

300 samlades till möte

Den 29 december 1917 hölls det aviserade allmänna mötet på folkhögskolan i Finström. Omkring 300 ålänningar hade samlats för att bestämma hur man skulle gå vidare med adressen. Aktivisten Gösta Lindeman menade att det bästa vore ett åländskt bondetåg till svenska kungen, men han insåg att ett sådant vore omöjligt på grund av kommunikationsproblemen under kriget och understödde därför i stället den allmänna meningen att välja en deputation som skulle frambära adressen.

Johannes Holmberg däremot motsatte sig helt och hållet detta. Han tyckte dels att Åland borde vara lojalt mot Finland i en tid då landet hotades av ”den röda faran”, dels att det vore fel av ålänningarna att lämna finlandssvenskarna i sticket för att rädda sitt eget skinn.

Holmberg fick inget gehör för dessa synpunkter och mötet utsåg en deputation för att formulera texten till adressen och föra den till Stockholm. Till deputationen valdes: Julius Sundblom (ordförande), Carl Björkman, Finströmsbönderna Johannes Eriksson och Johan Jansson, Hammarlandsbonden Johan Emil Nordström samt fiskaren och folkskalden Erik (Karlsson) Ramsdahl från Saltvik.

Kärnmeningen i adresstexten löd: ”Till Sveriges konung och folk frambära 7135 till myndig ålder komna åländska män och kvinnor sin livliga önskan om Ålands införlivande med Sveriges rike. ”

Stormades av ryssarna

Att överföra adressen till Stockholm var under rådande omständigheter inget lätt företag om vilket Johannes Erikssons minnesanteckningar sannerligen ger besked. Först tänkte man resa med en smuggelbåt från Geta, men den lade tullen beslag på.

Sedan tog Gösta Lindeman kontakt med det ryska soldatrådet för att hyra en båt för deputationen. Eftersom han inte kunde yppa det egentliga syftet med resan förklarade han att den åländska gruppen skulle till Sverige för att köpa en stor mängd mjöl och socker. En rysk officer lovade ordna saken, men innan affären blev av fick Lindeman höra att några ryska soldater stod i beråd att mörda de åländska deputerade för att komma åt den stora summa pengar som ryssarna trodde att ålänningarna skulle ha med sig. Vid ett möte på Socis där Lindeman och några andra inblandade skulle diskutera den avbrutna affären stormade ryska soldater in. Lindeman och ett par andra inblandade arresterades. Värst gick det för den unge affärsmannen John Dahl som tydligen hade haft andra affärer med ryssarna. Han sköts till döds vid tillslaget när han försökte fly.

En tredje gång försökte Johannes Eriksson och hans vapendragare Johan Jansson ensamma ta sig över Ålands hav från Finbo i Eckerö. Isen hindrade dock avfärd och på vägen hem till Finström klädde Eriksson ut sig kvinna för att de patrullerande ryssarna skulle tro att de var en man och hustru som hade varit på julkalas. På så sätt undgick de razzior och räddade adressen.

Sundblom stannade hemma

De deputerade såg till slut ingen annan råd än att ta ångaren Baltic till Åbo och därefter tåg via Helsingfors där lantdagsman Sundblom befann sig, och sedan ta sig den långa vägen upp till Torneå för att från Haparanda åka ned till Stockholm. Sundblom ville dock inte följa med. Han var uppenbarligen ännu inte mogen att ta steget till en slutlig brytning med Finland. Dessutom var det ytterst riskabelt för en borgerlig lantdagsman att vidta en resa genom Finland i det politiskt hetsiga läge som rådde i ett Finland på tröskeln till inbördeskrig. Det visade sig att det tåg som de deputerade reste med var ett av de absolut sista som gick från Helsingfors innan kriget bröt ut natten till den 28 februari 1918.

När deputationen äntligen anlände till Stockholm råkade kungen vara på annan ort. Under väntetiden utsågs Björkman till deputationens ordförande i stället för Sundblom. Den 3 februari gav Gustav V de fem deputerade audiens. Enligt Johannes Eriksson förhöll sig kungen positiv till adressen och lovade att han i samråd med regeringen och den finländska statsmakten skulle göra allt för att få Ålandsfrågan löst enligt ålänningarnas uttryckliga vilja. Samma kväll framförde deputationen sitt ärende till statsminister Nils Edén och utrikesminister Johannes Hellner som förklarade sig understöda kungens svar. Några bindande löften från svenskt håll gav mötet emellertid inte upphov till.

”Den stora oredans tid”

Det rådde ett stort intresse för ålänningarna och deras ärende i Stockholm både i pressen och hos allmänheten. Eriksson nämner bland annat att de till och med filmades vilket givetvis var något alldeles extra på den tiden. Dagligen ordnades offentliga fester med program. På en av dessa som hölls på restaurang Strand deklamerades Erik Ramsdahls nyskrivna dikt ”Återförening” av ingen mindre än den uppburne författaren Sven Lidman. De deputerade försatt inte heller chansen att berätta om de radikaliserade ryska soldaternas härjningar på Åland och den svenska pressen spädde på med rykten från Åland om nya ryska våldsdåd.

Johan Jansson, Johan Emil Nordström och Erik Ramsdahl bestämde sig den 11 februari för att återvända till Åland för att följa läget på hemmaplan medan Johannes Eriksson och Carl Björkman stannade i Stockholm för att försöka förmå den svenska regeringen att sända en militär expedition för att skydda den åländska civilbefolkningen.

Nu rasade det blodiga inbördeskriget för fullt i Finland och den 10 februari hade den vita så kallade Nystadskåren via Brändö anlänt till Kumlinge på flykt undan den röda övermakten i södra Finland. Åland drogs in i kriget. Nu började den ”den stora oredans tid”, då ålänningarna verkligen fick sina lojaliteter prövade. De åländska öarna kom inom kort att betrampas av ryska, vita, röda, svenska och tyska trupper.

Dan Nordman