60 hundar och drygt lika många hundförare från Åland, Sverige och Finland träffades i Käringsundsbyn på lördagen.
Fotbollsplanen var full av flatcoated retriever-jyckar som slogs med mygg och letade efter fåglar.
HUNDSPORT Markeringsammunitionen knattrar runt om i skogarna runt Käringsundsbyn. Redan ordentligt döda fåglar och harar kastas upp i luften av ivriga funktionärer, och visselpipornas gälla pipande tränger in mellan träd och snår.
- Framåt, framåt, skriker Jori Saastamoinen från Vilppula till hunden Biehkan Kaiku. Fast på finska. Och så visslar han i sin visselpipa. Men mest sliter han av sig in keps gång efter annan och viftar hysteriskt åt sin hund.
Och Biehkan hittar rätt, tvärs över en vik och in bakom en stor sten på andra sidan. Hunden tar bytet, en mås, och väljer klokt nog landvägen tillbaka. Nästan framme sträcker Saastamoinen upp en hand. Då stannar hunden och lägger snällt ned fågeln på marken.
Nästa gång det smäller kastas två fåglar upp på andra sidan ett vassfält. En i taget. Men Biehkan är inte uppmärksam, och resultatet blir att han bara hittar den ena.
Tre moment
Det är Finska flatcoated retrieverklubben som är mitt uppe i sitt "flatmästerskap", och dagens tävling går på Åland.
Varje hund tävlar i tre delmoment; dirigering, markering och fält. Dirigeringsmomenten går ut på att bytet skjuts på ett ställe som är osynligt för hunden, och så måste föraren dirigera hunden rätt med olika signaler.
Det är det vi ser. Det är lite som att köra en radiostyrd hund med dåliga batterier. Den lyder ibland, men för det mesta drar den iväg åt sitt eget håll. Och styr gör man alltså med hatt och visselpipa.
De andra grenarna går ut på att dels helt enkelt hitta ett synligt fällt byte, dels att söka av ett område efter ett fällt vilt.
Saastamoinen är en av fem stora flatcoated retrieveruppfödare i Finland, och tävlar ofta med sina djur.
Simmar fel
Men ibland går det inte alls. Viveka Ekstrand visslar, viftar och skriker, men hunden Selma väljer ändå att simma åt helt fel håll. Ibland stannar hon upp, tittar på matte och börjar simma åt ett annat fel håll.
-Vi tar det lite på skoj, Selma och jag. Det är bara andra gången vi tävlar. Men Selma är laddad, så jag tänkte vi skulle passa på nu när tävlingen är här på Åland, säger hon.
Tävlingsmomenten är standardiserade mellan de nordiska länderna. Det innebär bland annat en dansk domare på en av tävlingsplatserna, och både svenska och finska deltagare. Och åländska naturligtvis.
Det enda som skiljer tävlingen från en svensk dito är att finländare har ett utställningsmoment. Det är struket ur den svenska regelboken.
Linda Henriksson är på plats med hunden Kira.
- Hon tycker att det här är en helt okej grej att hålla på med. Jag är faktiskt här bara för hennes skull.
Tror inte på vinst
För Pia Andersson går det inte så bra. Hon tävlar med hunden Grabben för första gången och är påtagligt nervös.
- Jag tror inte jag vinner, skrattar hon skärrat precis före starten.
Det gör hon inte heller. Grabben tar visserligen de två första fåglarna, och han kastar sig utan snack i vattnet och simmar till andra stranden för att hämta upp en fågel. Och han är ivrig när det handlar om att söka efter vilt han inte sett falla. Men det räcker inte till för en pallplats.
- Han sköter inte sin vilthantering, och han är lite ovillig att lämna. Det blir nollpris tyvärr. Men han gillar vatten, det är bra, säger domare Jenny Hamring.
Tävlingen pågår hela lördagen, från tidig morgon till sen kväll - som självklart avslutas med middag och bastu.

Fredrik Granlund