”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem”.
Kloka ord även om Voltaire aldrig sa det där. Det var hans biograf Evelyn Beatrice Hall som formulerade sentensen för att sammanfatta upplysningsmannens tankesätt i boken ”The Friends of Voltaire”, som kom ut 1906.
Hur som helst är andemeningen högaktuell. Två viktiga tankar korsas här. Dels den för demokratin livsviktiga förutsättningen att ingen har rätt att sätta munkavle på någon annan. Dels den moderna relativistiska inställningen att något blir sant bara för att ”jag” tycker och känner så.
Alla har rätt att få tro på vad de vill. Gud, Mammon, flygande tefat eller fotbollslag. Men ingen har rätt att kräva att någon annan måste dela tron. Lägg gärna ut texten om varför aurahealing eller katedraler bär på djupare innebörder för dig, men respektera min rätt att förhålla mig skeptisk. Precis som jag respekterar dig genom att inte försöka tysta dig. Men jag kommer att argumentera emot om du försöker inskränka mina och andras mänskliga rättigheter.
Självklart har yttrandefriheten sin gräns, men det har vi lagstiftning om ärekränkning och hets mot folkgrupp för att hantera.
De är klassisk liberalism det här.
Men det blir problem när man ljuger, eller bara redovisar valda delar av verkligheten. Ta Sverigedemokraternas hänvisning till statistik för att bevisa att invandrare är mer kriminella än infödda svenskar. Man redovisar delar av undersökningar men inte helheten. Se till exempel intervjun där BBC:s reporter Sarah Montague effektivt klär av partiledaren Jimmy Åkesson genom att vara mer påläst och kräva källhänvisningar till hans svepande påståenden (http://korta.nu/bydxp).
Mer komplexa diskussioner om det växande utanförskapet, både bland infödda och invandrade, och dess socioekonomiska orsaker lämnas därhän av vulgärpedagogiska skäl. De är så svåra att formulera slagord utifrån.
Det drar en iskall nyfascistisk vind genom Europa. Och det är hög till att kalla det vid sitt rätta namn. Det enda sättet att bemöta nyfascisterna, eller snarare dem som lockas av dem, är med faktabaserade argument. Emotionellt går det inte att nå fram. Och här kommer relativismen in. Rasister och nyfascister tror och känner säkert äkta och djupt hur irrationellt det än är. Som exempelvis det senaste sannfinländska utspelet där ordföranden för den sannfinländska fullmäktigegruppen i Lieksa, Esko Saastamoinen, kräver nya mötesutrymmen, eftersom en somalisk arbetsgrupp sammanträder i deras rum.
Rasism och fascism bottnar i rädsla för det okända. Det är min personliga övertygelse att det ligger individuella kriser och misslyckande bakom varje enskild fascist. Att slänga en tårta i ansiktet på dem ökar bara deras självupplevda känsla av martyrskap.
Författaren och journalisten Henrik Arnstad forskar i nyfascismen och har rett ut dess återkomst. Hur den tog fart i Frankrike 1968 som en reaktion mot kommunismen. Han visar hur den gemensamma nämnaren för dagens flera olika nyfascistiska partier är strävan efter att avskaffa det mångkulturella samhället till förmån för ett enhetligt etniskt samhälle. Liksom förvissningen om att den moderna tidens kosmopolism ska besegras genom att lyfta fram och hylla motbilden: den autentiska nationella kulturen. Att de europeiska kulturerna är akut hotade och nästan förlorade. Att multikulturalism och multietnicitet undergräver de homogena kulturella och etniska identiteterna i Europa. Man vill presentera den nya fascismen som en innovativ tredje väg, mellan traditionell vänster och höger.
Henrik Arnstads recept på hur mörkermännen ska bemötas är tydligt:
1. Aldrig samarbeta. Den sekund som framför allt den traditionella högern frestas till allianser för att möta vänstern vinner fascismen de riktigt stora framgångarna. Det var så både Hitler och Mussolini nådde makten.
2. Köp inte deras problemformulering för att ”våga ta debatten”. Det är en livsfarlig väg. Att Tyskland accepterade Hitlers vansinniga tanke om ”judefrågan” innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – inledde resan mot katastrofen.
3. Använd rätt ord. Enigheten är total inom den internationella expertkåren inom fascismforskningen; de nya europeiska partierna är fascistiska. Dagens begreppsförvirring måste upphöra, det är dags att börja benämna Sverigedemokraterna korrekt i det offentliga samtalet.

Petter Lobråten